Lars Magnar Enoksen

En innføring i norrøn mytologi
En grei innføring i det lille vi vet om de ni norrøne gudeverdenene danner bakgrunnen for å forstå æsene, vanene, jotnene, alver, og mennsker fra norrøn tid. Guder og jotner presenteres i egene kapitler, med alver, uhyrer og noen elementære skapninger inn i mellom.
"Norrøne guder og myter" klarer å formidle norrøn mytologi og hva verdenene og skikkelsene representerer. Vi får en innføring i kraften i seid og galder, med et glimt av verdigrunnlaget og kulturens betydning.
Betydningen av navn er godt fremhevet, til tider til det kjedsommlige. Noen få av dem er feil eller glimrer med sitt fravær.
(eks.: Loke[Han som volder undergangen];
Gnitahei[heia ved Gnit], gniten eller gnien betyr gjerrig på norsk og jeg antar det betød det samme på norrønsk. Det ville vært fint om oversetteren fanget opp og formidlet sånne koblinger.)
Det eneste jeg savner i boken er en innføring i staver/runer og deres betydning. De hører vel med i vår, og ikke gudenes verden.

Lars Magnar Enoksen gir en god innføring i den gamle gudeverdenen, med den samme kraftfulle og kortfattete språkformen man finner de gamle historiene.

4 av 5 stjerner * * * *
Norrøne guder og myter
En bok av: Lars Magnar Enoksen
Oversatt fra svensk av: Kåre A. Lie
Utgitt av: Schibsted (2011 2.opplag)
ISBN: 978-82-516-2515-9… (plus d'informations)

Vid läsningen hamnar öronen snabbt långt tillbakadragna: detta är nämligen mycket tydligt ett verk av den intresserade amatören, vilket förvisso ger en god portion entusiasm med vilken kan sköljas ner de ibland skakiga resonemangen, önskan till entydighet, upprepningarna och det adjektivistiska framställningssättet, men som ändå knappast döljer dem helt.

Boken är som undertiteln antyder byggd kring dikterna i Den äldre Eddan – eller, för att vara exakt, kring Vaftrudnesmål, vari Oden vinner över Vaftrudner i gåttävling på liknande sätt som Bilbo över Gollum: genom att ställa en fråga bara han kan kunna svaret på (skall sägas att det inte är så mycket av gåtor över resten av frågorna heller; snarare är det en tävling i esoterisk kunskap). Efter en genomgång av denna, med kommentarer till varenda vers (där författarens entusiasm dövat omdömet, i synnerhet det stilistiska), så kommer sedan en mer tematisk uppställning över de fornnordiskes mytvärld.

Det största problemet med själva tankeinnehållet är en utvecklad förkärlek för cirkelresonemang: i den skisserade mytologin förekommer många dualismer, alltså måste de gamle ha sett detta som fundamentalt, och alltså är det inte förvånande att man återfinner dualismer i mytologin (de första leden står naturligtvis inte utskrivna, men med tanke på att dessa dikter är de enda källor som möjligen kan återge tankesättet från vikingatiden så blir det ända tydligt så att man tar de fakta man bildar sin teori från som bekräftelse på den). Man kan sedan också i alla fall resa frågetecken för om nordborna nödvändigtvis skall ha varit så vördnadsfulla inför sina gudar att det är uppenbart att Lokesenna endast bör handskas med i avsluten atmosfär: det kan vara ett lika kristet färgat synsätt på myterna som Snorres prologer.

Nå, som någorlunda kortfattad genomgång av sitt ämne är väl detta någorlunda passabelt, även om genomgången av Vaftrudnesmål knappast ökar läsbarheten för den som har ett mer flyktigt intresse för ämnet. För den med ett mer stabilt sådant finns det verk med betydligt hållbarare resonemang och mindre yvig stil.… (plus d'informations)

Det mest imponerande med Lars Magnar Enoksens Runor: historia, tydning, tolkning är helt klart bredden – här skall minsann alla få åtminstone något att läsa om vad de nu än må vara intresserade om runt dessa skrivtecken: språkhistoria, folkvandringstida användning, vikingatida användning, medeltida användning, tydning, runstensteckning, forskningshistoria, utomnordiska runor, runstavar, lönnrunor, sentida vantolkningar, runmagi; ja, allt vad tänkas kan.

Kunskapen bibringas också på ett entusiastiskt, stundom lite väl så, sätt: det märks att Enoksen gillar ämnet, och han kommenterar glatt gamla skrifter som Johannes Bureus runtavla från 1599 eller Johan G Liljegrens Run-Urkunder från 1833 med att detta minsann är verk som den intresserade omedelbart borde ta del av! Min största behållning låg också dels här, i redogörelsen för hur runorna åter avlockades sina hemligheter, med början med just Bureus, över den bristfällige filologen men entusiasmerande akademikern Ole Worms, Magnus Celsius tolkning av kortrunorna och Sophus Bugges upptäckt av hur man skulle läsa den äldre futharken, dels i skildringen av vad som hade skett precis innan dessa: runornas sentida användning, efter det att vikingarna slutat segla och upplänningarna rest den sista runstenen, när de under medeltiden fungerade som ett separat skriftsystem som endast långsamt lämnade plast för de latinska bokstäverna. Sedan finns det som sagt en hel mängd små utblickar mot andra områden som anglo-frisiska runor och runmagi, men huvudfokus ligger på hur runorna användes som skrivtecken på skandinavisk botten och hur dessa tecken sedan tolkades.

Mindre trevligt är då en viss tondövhet som stundom dyker upp: Enoksen ger sig på ett par sammanfattningar av så korta kapitel att det närmast framstår som nedlåtande, talar vid något tillfälle lite väl entusiastiskt om »våra förfäder«, kastar sig in i en entusiastisk beskrivning av glimabrottning (som han är »väl lämpad« för såsom ordförande i Svenska Glimaförbundet) som man inte riktigt förstår vad den skall vara bra för, följd av en redogörelse för Tors besök hos Utgårda-Loke för att visa på att även gudarna sysslade med brottning. Detta är inte enorma problem, men ger ändå ett störande intryck.

Runor är dock på flera sätt en trevlig översikt över nästan allt som har med dessa skrivtecken att göra, och när man är klar undrar man hur allt detta kunnat få plats på bara 200 sidor.… (plus d'informations)