Lars Ericson Wolke

Swedish King Gustavus Adolphus led the protestant forces during the Thirty Years War from 1630-1623. He was a fascinating figure and a very successful military commander who accomplished a remarkable amount in just a few years of the war. The author provides a high level of detail about the King and his military campaigns in a way that is incredibly boring. The book is structured as a series of essays which jump around in time and contain significant redundancies from essay to essay. As an example of the overly-detailed approach of the author, his appendix details the commanders of every regiment. This might be interesting to people hungry for this kind of detail but is not interesting enough for a general reader.… (plus d'informations)

Under tre sekler spelade de indelta soldaterna en avgörande roll för Sveriges försvar. Än idag bär hundratusentals svenskar namn som en gång skapats för att passa knektar, och intresset för deras livshistorier är mycket stort. Därför har Svenska knektar kommit ut i en uppdaterad och utökad utgåva. Lars Ericsons breda skildring av indelningsverket och villkoren för soldaterna sträcker sig från 1600-talets stormaktstid till vårt eget århundrade. Vi får läsa om knektarna och deras familjer – dramatiska, underhållande och ibland tragiska levnadsöden. Tillsammans ger de viktiga pusselbitar till den svenska historien.… (plus d'informations)

Av alla de färgstarka kungar som Vasaätten frambringade är nog Johan III den mest anonyme, i viss konkurrans med sin son. Om de överhuvudtaget fastnat i minnet är det väl i huvudsak som misstänkta hantlangare för påven. Lars Ericson (numera med tillägget Wolke) tycker dock att Johan förtjänar mer än så: han må inte vara en spektakulär galning som bror Erik eller en lika hänsynslös maktmänniska som bror Karl, eller uppnått de storstilade resultat som hans far och brorson nådde, men likväl var han den som påbörjade det svenska stormaktsbygget, och även om han knappast var lätt att göra med så var han troligen den av de tre bröderna som var minst farlig för sin omgivning (undantaget då när han bjöd på ärtsoppa).

Det är ändå inte en helt smickrande bild som målas upp: Johan var halsstarrig, satsade på att nå kortsiktiga mål på bekostnad av långsiktiga, oekonomisk, troligen också som sagt brodermördare. Men han var också lärd, uppriktig i sina försök att närma de evangeliska och katolska kyrkorna, och dock ändå troligen inte fullt förtjänt av de misstankar om hans religion senare historiker omgett honom med. Men: under hans regeringstid drogs Sverige in i och hölls kvar i sitt näst längsta krig någonsin, och hans oförmåga att balansera den sökta unionen med Polen och de estländska erövringarna skulle senare dra in landet i det allra längsta.

Ericson är militärhistoriker, och det märks: styckena om Johans religionspolitik och byggnationer är inte direkt hafsiga, men de kunde gott varit lite djupare så man fått en tydligare bild av vad den förmedlingsteologi han försökte genomdriva gick ut på i praktiken. Kapitlen om Johans krigspolitik svävar istället iväg, och plötsligt läser man detaljerade uppställningar över förlusterna i olika fänikor – förvisso något som borde framhållas för att visa hur kostsamt det ryska kriget var, men det intrycket förtas när ögonen börjar glida över texten. Ericson är också endast en passabel stilist, med en del små underligheter på samvetet, men inte ens sammantaget drar dessa två saker ner läsbarheten i någon större grad.

Johan III är som sagt något bortglömd, och det är i stort sett hans eget fel: även om han bemödade sig om sitt eftermäle, så lyckades det honom i stort sett bara att rättfärdiga upproret mot brodern. Hans religiösa politik, och de svårigheter han sedan lämnade åt Sigismund att försöka hantera, gjorde honom dock senare om inte direkt avskydd så i alla fall misstänkt. Det betyder dock inte att glömskan är förtjänt.… (plus d'informations)