Carl Snoilsky (1841–1903)

Den som händelsevis skulle känna sig sugen på lite 1800-talspatriotism på vers men tycker att Runeberg är väl naiv och att Tegnér är väl storvulen bör snarast uppsöka Carl Snoilskys Svenska bilder: för visst är det schablonbilderna av den gamle hederlige landsfadern Gustav Vasa, den älskade och ofelbare Gustav II Adolf och kung Karl den unge hjälte man däri möter, men till skillnad mot sina föregångare tycks Snoilsky tycks faktiskt ha insett att slagfält är otrevliga platser att vistas på. I»Lützen« kan han därför beskriva scenen med

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Förutom att bilden av kanonen som makabert jordbruksredskap är välfunnen och ansluter sig till gamla klichéer samtidigt som den är originell och i sig skulle göra hela dikten så gör den helt klart att trots att författaren i Runebergs anda gärna skriver om svenskar som alltid är beredda att slåss för Sverige så är han inte någon yrande dåre som Heidenstam; Snoilsky må vara patriot, men han låter inte detta förblinda honom. Därför slipper man också ifrån mycket av oförsonliga angrepp på andra: August den starke får sig ett par slängar, ibland finns det några närmast reflexmässiga utfall mot papister, men på det hela taget är det rätt acceptabelt även idag.

Som citatet ovan också torde klargöra är Snoilsky en tekniskt mycket skicklig poet: takt och klang är det sannerligen inget fel på, och det är inte underligt att »Stenbocks kurir« länge var en favorit för högläsning; visst kan man nästan höra hovarnas dån?

Han är redan långt borta
liksom en skjuten pil
ännu i natt han hinner
väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej vila,
så heter hans paroll,
och efter honom stupat
en häst för varje håll.

Fast på ett ställe brytes också den fastaste takt, och när kuriren väl nått fram och skall överlämna sitt meddelande till änkedrottning Hedvig Eleonora, så orkar han inte tala:

Med lugn på skrynklig panna
men dödsblek som en hamn
den ädla fru sig reser
ur kronprydd länstols famn
»Sitt, herr kornett!« hon säger,
och hovet skåda får
en syn förutan like:
han sitter och hon står.

Att bryta den annars suveränt hållna takten sådär för att understryka det exceptionella, det är stor konst.

Förutom dikternas tekniska fulländning finns det dock inte så mycket annat som rekommenderar dem för: förvisso skulle väl alla försök att fylla den historiska ramen med annat än den allmänna patriotism som nu blir Snoilskys främsta signum göra dem till outhärdliga, men inte ens hans stora förmåga lär väl kunna ge dem nåd inför den av historia ointresserade (man lär behöva ganska goda kunskaper i ämnet om man vill kunna förstå alla syftningar). Ett par utvecklar sig dock till hyfsat intressanta psykologiska porträtt, betydligt djupare än vad till exempel Runeberg åstadkom: Gustav IV Adolf är här till viss del ett offer för omgivningens förljugenhet, och även om drottning Kristinas abdikation ses som en slags förolämpning av svenskarna som hade kunnat gå in i döden för henne (gestaltat av en patetisk liten scen där några barn vill ge henne en skål smultron), så antar han att hon till slut gick hädan fylld av längtan hem till Sverige och skildrar hennes död i ett försonande ljus.

Kungarna skildras alltså inte genomgående skildras som marmorgestalter (den som vill ha sådant lär dock inte bli besviken), och även andra personer får ibland utrymme: Olof Rubeck och hans kamp mot den brand som mot slutet av hans levnad ödelagde stora delar av Uppsala, en litterär sammankomst hos paret Lenngren, ett ungt par som får se sin dröm krossad när nödmynten upphör gälla, en pojkes vänskap med en gammal dam med minnen från Gustavs skimrande dagar. Detta är trevliga saker, kanske inte riktigt lika skanderbara som vissa av de mer högbröstade dikterna men ändå mycket bra.

Svenska bilder skulle knappast ha kunnat skrivas idag, men till skillnad från mycket annat med liknande idéer om svenskarnas allmänna förträfflighet från samma tid gör Snoilskys storhet som poet att dikterna ändå är väl värda att läsas.… (plus d'informations)

Carl Johan Gustaf Snoilsky, född 8 september 1841 i Stockholm, död 19 maj 1903 i Stockholm, var en svensk greve, diplomat, bibliotekschef och skald. Han var son till greve Nils Snoilsky och Sigrid, född Banér (grevlig ätt). Genom modern var han således befryndad med många av Sveriges förnämsta adelssläkter. Han blev ledamot av Svenska akademien 1876. Från och med 1879 levde han mestadels utomlands, framförallt i Dresden i Tyskland. Han återvände 1890 till Sverige, då han blev överbibliotekarie vid Kungliga Biblioteket. Under sin Uppsalatid var han medlem av Namnlösa Sällskapet. Snoilsky kallades 1893 till filosofie hedersdoktor vid jubelfesten i Uppsala.… (plus d'informations)

Carl Johan Gustaf Snoilsky, född 8 september 1841 i Stockholm, död 19 maj 1903 i Stockholm, var en svensk greve, diplomat, bibliotekschef och skald. Han var son till greve Nils Snoilsky och Sigrid, född Banér (grevlig ätt). Genom modern var han således befryndad med många av Sveriges förnämsta adelssläkter. Han blev ledamot av Svenska akademien 1876. Från och med 1879 levde han mestadels utomlands, framförallt i Dresden i Tyskland. Han återvände 1890 till Sverige, då han blev överbibliotekarie vid Kungliga Biblioteket. Under sin Uppsalatid var han medlem av Namnlösa Sällskapet. Snoilsky kallades 1893 till filosofie hedersdoktor vid jubelfesten i Uppsala.… (plus d'informations)

Karl Snoilsky, (född 1841, grefve, diplomat, öfverbibliotekarie, död 1903). Hans under 1860-talet offentliggjorda, 1869 samlade Dikter uppenbarade en skald, hvars ungdomliga glöd och friska hänförelse vunno honom talrika vänner, framför allt hos ungdomen; bland dessa hans dikter märkas Inledningssången (»Jag bringar drufvor»), Neros gyllene hus, Jultankar i Rom samt flera italienska och spanska bilder äfvensom tidsdikter för Polens och Danmarks sak. Hvad som i dessa dikter framför allt gaf sig uttryck var jublande lifsglädje, en optimistisk frihetsentusiasm, parad med varm medkänsla för underkufvade och förtryckta folk, och en skönhetsträngtande kärlek till söderns natur och folklif.

Under 1870-talet var Snoilsky icke längre den stormande, lidelsefulle sångare, som slog sin tamburin på alla stigar och kosor; hans diktning öppnade icke längre famnen så vidöppet utan intog en mera förnämt tillbakadragen hållning; i konstfullt mejslade sonetter -- de yppersta på svenskt språk -- behandlar han smärre ämnen i elegant kabinettsstil, hans skaldemö proklamerar under denna tid ett »Noli me tangere» (»Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval att skrynklas ned af obekanta händer»). Under detta skede sysslar han ock med att tolka Goethes ballader.

Från 1879, samtidigt med att skalden, efter en inre kris, uppgifvit den diplomatiska banan och bosatt sig i utlandet för en följd af år, springer en ny kä]la upp i hans diktning, som, på samma gång den flödar rikligare, återfår sin förra värme men tillika röjer en mognare, fördjupad lifserfarenhet. Under 1880-talet utkommo trenne nya samlingar; vid sidan af personliga känslobikter, lyriska stämningspoem och reflexionsdikter (Svarta svanor, Edelweiss, Telegrafen och fåglarna) träffar man här varma tidsdikter, som tolka medkänsla för de kroppsarbetande klassernas sträfvan till ökadt ljus och frihet (exempelvis Den tjänande brodern, Rebell, Afrodite och sliparen), samt en följd Svenska bilder, i hvilka Snoilsky på ett med Runeberg befryndadt och dock egenartadt sätt upptagit till besjungande fosterländska minnen (t. ex. Gamle Kung Gösta, Stenbocks kurir, Hvita frun, En afton hos fru Lenngren). Genom dessa diktsamlingar befäste skalden sitt rykte såsom en af den svenska lyrikens största mästare. Den stämning, ur hvilken dessa på främmande mark diktade kväden sprungit, var fri från all förhäfvelse men dess mera äkta fosterländsk. Och med dessa dikter har Snoilsky ock, såsom han själf sjunger om Sveriges karta,

»präglat lefvande och varm
en Sveriges bild i barnets barm,
som mannen skall bevara».

År 1890 återflyttade Snoilsky till hemlandet. Hans sista diktsamling (1897) innehåller vid sidan af nya »svenska bilder» ett antal festdikter, i hvilka Snoilsky gjort sig till tolk för en allmän fosterländsk stämning; så var ock fallet med hans innerliga, gripande minnesdikt vid underrättelsen om Viktor Rydbergs död.

I sin form är Snoilsky en mästare af hög rang.… (plus d'informations)