Carl-Johan MalmbergCritiques

Egentligen kanske jag inte borde recensera Carl-Johan Malmbergs M: möten med Mahler, Melville, Duras, och minnets atleter, i alla fall inte just nu: min läsning har varit lite för hackig och jag har känt mig lite för trött under den för att jag skall kunna ge den vad som känns som en rättvis bedömning. Å andra sidan kanske det är just bokens fel att jag känt mig uttröttad när jag läst den. Det är fråga om essäer, om olika skapare av bildkonst, film och böcker. I allmänhet ingår dessa i den högkulturella kanon; förutom redan nämnda personer kan vi dra fram exempel som Proust, Fassbinder och Yeats, och när det går utanför kanon är det i allmänhet obskyra personligheter det handlar om. Det är, ärligt talat, inte min tekopp.

Läsning om konst har för mig två syften: när det handlar om saker jag redan upplevt vill jag få nya perspektiv, och när det handlar om sådant jag ännu inte upplevt vill jag få lust att göra det. I det här fallet är det främst det andra av dessa; jag har inte samma finkulturella preferenser som Malmberg – herregud, karln skriver att han som sextonåring slog på P2 för att lyssna på en Mahler-symfoni han tidigare inte upplevt! Inte för att jag som sextonåring var renons på känsla för konst, men att lyssna halvannan timma på en utsändning klassisk musik, nej, det skedde inte – och han har inte lyckats inge mig några heller: boken andas helt enkelt lite för mycket inkrökt lärdom, är lite för nära nidbilden av kulturmuppar som är oförmögna att uttrycka sig annat än i mystifierande kodord som ingen utomstående begriper, för att jag skall tycka att den har varit värd mödan. Den som tycker kultursidesprosa är något att ha kan kanske finna M läsvärd. Jag gjorde det inte.