Ola WikanderCritiques

Detta är en bok om väldigt gamla språk. Språk som inte kan användas för att upprätta några handelsavtal eller knyta affärskontakter, och med största sannolikhet inte heller för att få en dejt på någon bar någonstans i världen. Ändå finns det många människor för vilka dessa språk är i allra högsta grad levande och som har studerat dem och utforskat dem, näst intill fanatiskt.

I Ola Wikanders sällskap blir dessa språk nycklar till historien, till litteratur, filosofi och mytomspunna kulturer. Följ med honom på en resa genom årtusenden, hans fascination och nyfikenhet smittar!

Titeln på Ola Wikanders Gud är ett verb verkar tyvärr inte direkt ha något att göra med överblivna skal av civilisationsförintande jättelika rymdskepp (även om han förmodligen inte skulle tycka illa om en sådan koppling), utan syftar snarast på att den hebreiske gudens namn, vanligen latiniserat som Jahve, i grund och botten likt de flesta semitiska ord troligen är just ett verb med betydelsen »vara«.

Huvuddelen av boken handlar om diverse gammaltestamentliga ting; finns det ett övergripande tema är väl det hur det där verbet har utvecklats från att urprungligen ha varit en stamgud för israeliterna, i sig inte särskilt annorlunda från t.ex. Baal, till att genom århundrandena gått att bli den främste guden, så den ende tillåtne guden att dyrka, och till slut den ende verklige guden. En nätt liten tripp som mig veterligen få andra klarat av mer än de tidigaste stegen av. Samtidigt är det en mycket slumpartad utveckling, innefattande vad som i efterhand ser ut som en religiös kupp för att öka Jerusalems prestige och kontroll och en teologi framväxt i den babyloniska fångenskapen.

Mycket av det presenterade tycks ha karaktären av introduktionskurs i exegetik, vilket är gott; det är ett område där det troligen kan behövas lite rättning då och då till följd av kristendomens i sig rätt egendomliga anspråk på historicitet (de av religionerna som inte på olika sätt går tillbaka på dyrkan av Jahve reser vanligen inga anspråk på att anses som korrekta bara för att en viss person skall ha gjort eller kommer att göra något vid en viss tidpunkt). Wikander förklarar också varför exegetiken är att betrakta som en vetenskap, och hur detta trots att man egentligen inte tar ställning till sanningsanspråken i Bibelns utsagor om Gud leder till spänningar för de troende.

Bokens försök att visa på relevansen i Gamla testamentet är också tämligen välbalanserat; tack och lov blir det inte till en lång upprepning av sentida influenser (även om han gärna kunde få vara lite mindre beskäftig när han citerar Leonard Cohen), även om det som finns kanske ger ett lite slumpartat intryck. Tillsammans med att en del upprepningar inte riktigt redigerats bort är detta dock enda större anmärkningen.

Gud är ett verb är helt enkelt ännu en i raden av läsvärda böcker från Wikanders penna, och även om han nu rört sig en bit bort från de språkfrågor han började med har han inte helt släppt dem.½

En mycket intressant och tillgänglig bok som genom språkhistoria ger en insikt i olika kulturer om än utdöda. Skriven så att även icke-experter kan uppskatta boken.

Uttrycket »döda språk« är något märkligt: vanligen används det om språk som om de skall räknas som döda lämnat efter sig tillräckligt med kropp för att konstgjord andning skall vara möjligt: det finns inte mycket etrusikiska, men det som finns är hyfsat väl förstått. Sumeriskans rester finns främst bevarade tack vare akkadisktalande, men kvar finns dt. Hebreiskan har till och med fått nytt liv, låt vara modifierad, och något liknande vore möjligt med till exempel latin (fast det finns nog inte så många som vill använda Montaignes fostringsplan).

Likväl: elva språk i olika stadier av nedbrytning lyfts fram och undersöks i Ola Wikanders I döda språks sällskap, varigenom förhoppningsvis nya mängder konserveringsvätska kommer dem till nytta. Förutom de som nämns ovan (undantaget latinet) får man lära sig mer om bland annat anglosaxiska, sanskrit, koptiska och oskiska: man meddelas kunskaper om vilka det var som talade språken, om och varför de slutade med detta, vad man kunnat lära sig från språken, en del om grammatik och ordförråd, och man får textexempel.

Det blir så klart inte speciellt djupt när ett språk och den kultur det använts i skall förklaras på dryga dussinet sidor, men det är ändå en försvarlig mängd kunskap som ryms, och den framförs med omisskännlig entusiasm (även om det faktum att en gud blir så arg att han sätter på sig skorna på fel fot troligen är roligare när man läser i originalet än när det traderas vidare). För en liten stunds språkstudier är detta trevlig läsning.

Jag vet inte om det egentligen är berättigat, men när jag läser något av Ola Wikander känner jag något jag måste kalla hopp, trots att jag innan knappt kände någon förtvivlan: hopp, för att det trots allt fortfarande finns människor som är beredda att trotsa humaniorans brist på resultat som kan omvandlas i kronor (ören lär vi ju snart upphöra med) och dess alltmer ifrågasatta ställning, beredda att planera en framtid inom området, och faktiskt har modet att publicera texter om så förment mossiga saker som exegetik och språk ingen längre talar, uppenbart menade för någon slags allmänhet.

Hans senaste verk, Orden och evigheten, är en samling essäer som tillsammans utgör ett försvar för varför humanioran fortfarande har saker att ge, och sammanför därför teman som bibelforskning och japansk populärkultur, språklig konservatism och fornegyptisk vokallära, programmeringsspråk och maltesiska. Brett, lärt och lätt är tre ord som omedelbart kommer för en: inget tycks vara för populärt eller obskyrt för att Wikander skall finna det intressant och därmed göra det intressant för andra.

Anmärkningar går naturligtvis att göra, varav den enda egentligt allvarligt menade är att han gärna fått göra vissa texter lite längre, eller ännu hellre slå samman några till en längre helhet. Boken bygger i mycket på tidigare publicerade texter, vilket egentligen bara märks på just deras starka fokus (tack och lov för personer som har vett att redigera sina texter). Mindre allvarliga saker går också att hitta – som att han tar upp hårdrocksumlaut (d.v.s. vanan att sätta två prickar över o:n för att det ser tufft ut), men missar det skojigaste exemplet: det kortlivade åttiotalsbandet »Tröjan« (som det dock verkar notoriskt svårt att hitta information om; nästan så att jag misstänker att det är en modern myt), eller hans diskussion om Zenons paradoxer, där troligen den om pilen hade varit mer lämplig som illustration för nuets otillgänglighet än den förvisso mer kända med Achilleus och sköldpaddan.

Nå, på det hela taget är detta alldeles utmärkt läsning för alla med minsta lilla intresse för humaniora. Man kan bara vara tacksam för att Wikander av allt att döma har många år, och många böcker, framför sig.½

När huvudpersonen i Tage Danielssons Sagan om Erik Göranssons strid med det allmänna vill välja sig ett yrke medelst vilket kvoten mellan det han tar av det allmännas medel det han lämnar tillbaka maximeras, i syfte att jämna den fordran på samhället han ansåg sig ha ärvt av sin far, så fastnade han för den jämförande språkforskningen. Detta är nu naturligtvis helt sant; inte ens Hardy torde kunna hävda att den gett större värde till mänskligheten i form av vad som låter sig mätas i reda pengar än den mest esoteriska matematik. Däremot kan den ju liksom matematiken ge ett betydande intellektuellt värde, i det att det dels måste vara rätt kul för diverse professorer att sitta och knåpa fram hur man en gång i tiden sade att grannens ko kalvat eller vad det nu var man pratade om.

Ola Wikanders Ett träd med vida grenar försöker i vilket fall ge en bild av vart denna jämförande språkforskning tagit oss hittills i fråga om de indoeuropeiska språkens gemensamma anfader, protoindoeuropeiskan. Undertiteln De indoeuropeiska språkens historia är alltså något missvisande då det främst rör sig om förhistoria och inte om den senare språkutvecklingen. Metodiken har i vilket fall lett till att vi nu vet att en hel hoper ord från början kommer från vad som vid en första anblick ser ut som slumpmässiga anhopningar av mestadels konsonanter med en del krumelurer placerade framför, under och över dem; anhopningar som inte är speciellt lätta att läsa ut då tydligen åtminstone vissa av krumelurerna betecknar olika strupljud.

De ord som så rekonstruerats har gjort att man kunnat sluta sig till en hel del om talarna av protoindoeuropeiska: de var troligen halvnomader som höll ett flertal olika djur – ungefär de djur som idag hålls i större skara i Sverige, undantaget katter –, de kunde förse vagnar med hjul samt bygga hus med såväl dörrar som dörrposter, de hade rudimentära kunskaper i metallurgi, de levde i ett samhälle med hövdingar och någon sorts rättssystem och de tillbedde någon slags himmelsgud, vilket allt bevisas genom att det finns gemensamma arvord för dessa företeelser. Wikander är tack och lov noga med att påpeka att dessa protoindueuropéer inte behöver vara förfäder till senare talare av indoeuropeiska språk, varken i strikt eller kulturell mening: det enda vi vet är att deras språk spridits och splittrats, vilket säger föga eller intet om vilket sätt så skett på: det är en fråga för andra forskare, genetiker och arkeologer, vilka håller för troligt att detdet indoeuropeiska »urhemmet« låg i södra Ryssland och att det därifrån skett en viss spridning av gener. I den här frågan får okunskap sägas troligen vara välgörande, då världen är alltför bekant med vad som kan komma av alltför högröstat yvandes över »ariska« förfäder och annat nonsens.

För att återvända till boken, så gäller att där härledningarna av enstaka ord på det hela taget är rätt trivsam läsning (inte försämrad av att Wikander då och då hänvisar till saker som egennamn hos Tolkien), så är kapitlet om indoeuropeisk grammatiklångt och mycket tungt , och även som rätt intresserad lekman tycks ständigt risken att drunkna i diverse facktermer som laryngaler och klusiler, ablativ och lokativ, tematiska och atematiska böjningar överhängande. Författaren har själv insett detta och avråder till och med från att läsa allt på en gång, vilket nog får sägas vara klokt.

På det hela taget gör boken inte mycket för att visa att jämförande språkvetenskap skulle leda till några speciella materiella fördelar. Trots att den dessutom i sina delar lägger sig på en väl hög nivå för att man skall kunna ta till sig innehållet utan förkunskaper lyckas den dock visa på att det finns ett rent nöje att hämta, samt att man kan åstadkomma förbluffande mycket genom att bara jämföra ord i olika språk med varandra.½