Lars-Olof Larsson (1) (1934–2020)

På marsch mot evigheten kan ses som en fortsättning av Lars-Olof Larssons trilogi om de svenska härskarna under 1400- och 1500-tal; här är dock inte huvudpersonerna de krigarkungar som utvidgade och försvarade det svenska väldet, utan en småländsk adelsätt som inte ens fanns när perioden inleddes; dess grundare, Per Stålhammar, föddes som fattig bondson ungefär när Gustav II Adolf kom till makten och avled när Karl XII var som bäst i färd med att jaga över de polska landen på jakt efter kusin August, och hans levnad sammanföll alltså ganska exakt med Sveriges tid som stormakt.

Stålhammar tjänade den långa vägen och avslutade sin bana som överste vid de småländska ryttarna, där även hans söner skulle bli högre befäl. Förutom Pers väg uppåt följs också hans son, den brevskrivande karolinen Jon som sände över 80 depescher till hustrun Sofia Drake på Salshult, i vilka han gav anvisningar om sönernas utbildning och bifogade skuldsedlar från andra krigare. Slutligen får man också en teckning över denna fru Sofia, liksom över Jons brorsdotter Ulrika Eleonora som rymde hemifrån, klädde ut sig som karl och bland annat tjänade som artillerist och gifte sig med en piga.

Det hela blir en rätt rask marsch igenom det långa sextonhundratalet; i synnerhet den egentliga delen av detta sekel avhandlas med fermitet, speciellt som källorna för denna tid är om inte tigande så i alla fall tystlåtna; något bättre blir det med Jons och dennes svåger Fredriks brev till fru Sofia. Det är verkligen i första hand fråga om en släktskildring: den som främst är intresserad av rikets historia mer allmänt kommer förmodligen finna det som finns lite väl knapphändigt, även om den lite mer småskaliga skildringen inte förhindrar en del mer allmänna betraktelser (till skillnad från Larssons tidigare böcker är detta snarast en uppvärdering av i synnerhet Karl XII, vars krig inte skall ha orsakat fullt så stora förluster i befolkningen som ibland görs gällande).

På marsch mot evigheten är på intet sätt någon dålig bok, men den är kanhända något mindre angelägen än Larssons tidigare böcker.… (plus d'informations)

Svenska kungar som vill se tronen gå i arv till sina ättlingar har historiskt sett gjort bäst i att inte lämna några bröder efter sig: den förste svenske kung – möjligen undantaget någon tidigmedeltida potentat – som vid döden ännu hade kungliga bröder vid liv och som inte (möjligen efter att en son fått sitta på tronen en kortare tid) efterträddes av någon av dessa var Gustav V!

Denna tradition av uppror och sidoarv grundlades redan under tidig medeltid, men frågan är om den inte var värst bland Gustav Vasas söner: fyra sådana nådde vuxen ålder, tre av dem blev kungar (parallellerna med Henrik VIII fortsätter alltså även efter de båda kungarnas död): den praktälskande, galne Erik XIV, den mer tungsinte, oekonomiske Johan III, den praktiskt lagde men oborstade och hänsynslöse Karl IX, liksom Johan III:s förtalade son Sigismund, den ende i samlingen som verkar någorlunda sympatisk och mentalt frisk. Dessa vasaättlingars strider, inbördes såväl som mot andra, skildras förtjänstfullt i denna avrundning av trilogin om Sverige under senmedeltid och tidigmodern tid.

Syftet är i allmänhet att skrapa bort de lager av nationalistisk, antikatolsk och legitimerande historieskrivning som betyngt dessa gestalters historiska minne; Eriks galenskap var knappast fullt så tidigt utbildad som den framställts och hans tjänare Jöran Persson knappast den faustiske figur tanken vant sig vid; Johans närmande till katolicismen uppehölls visserligen halsstarrigt men var annars knappast det förräderi vissa försökt utmåla det som (den kyrka han förfäktare närmast påminna om den anglikanska som samtidigt tog form); Sigismund var knappast en svekfull papist med otäcka jesuiter i följe utan snarare en intelligent och välvillig furste vars styre gick på grund på farbroderns maktspel, och denne var knappast den rena evangeliska lärans frälsare i första hand (även om också han hade religiösa övertygelser han stod upp för) utan en durkdriven, skoningslös och egenrättfärdig machiavellian, som skickligt utmanövrerade såväl kung som riksråd och till slut vann kungavärdigheten åt sig själv.

Även om de tre vasasönerna i historien framstår som rätt distinkta figurer skisserar Larsson dem som i grunden faktiskt rätt likartade: koleriska, misstänksamma, med anlag för psykisk ohälsa; bundna av det testamente som fadern hoppats skulle tjäna riket genom deras samarbete med som istället gav grundplåten till en stark, inhemsk, högst illojal opposition – Johans försök till egen utrikespolitik som kraftfullt avvecklades av Erik, »tyrannen« som sedan behandlade sin tillfångatagne bror med betydligt större välvilja än denne skulle komma att visa när rollerna kastades om, Johan och Karls uppror mot Erik, Karls motarbetande av Johans teologiska ambitioner. Alla tre skulle dessutom som kungar få problem på det utrikespolitiska planet som en följd av den isolering som blivit följden av faderns politik; Johan lyckades där klart bäst med goda relationer till Danmark och ett försök till närmande av Polen vars främsta resultat kan ses som ett negativt sådant, i det att åtminstone konflikten om Estland inte blossade upp, likt den skulle göra under broder Karls tid.

Lars-Olof Larssons stil har i denna sista del putsas ytterligare något; tendensen till upprepningar har försvunnit utan att språket förlorat sin spänst, och det är en ren njutning att ta del av kampen mellan dessa fyra kungar, vilken tjänar som övertydlig illustration till att Machiavellis teser om behovet för en furste att använda sig av orättfärdiga medel för att vinna framgång: de två som misslyckades i detta var också de som slutade sina dagar avsatta, låt vara att deras vidare öden blev högst olika.… (plus d'informations)

Tendensen torde stå klar redan från titeln: detta är en vidräkning med den devota bilden av den store befriaren och landsfadern som nästan från dennes dödsögonblick varit helt förhärskande.

Fram tonar istället bilden av en slug och beräknande, maktfullkomlig och skrupelfri, girig och hänsynslös, sjukligt misstänksam person: en som försiktigt känner av en situation och sedan med full kraft krossar allt motstånd när framgången är säker, som utan skam drar in kyrkans medel till kronan eller sitt personliga ägande, som alltid har nära till tron att även betrodda medarbetare är i stånd att förråda honom, och som med mycket skicklig propaganda lyckas dölja både dessa och andra fel.

På punkt efter punkt visar Larsson hur myten om den store landsfadern, danskätaren och småfolkets patriarkaliskt välvillige beskyddare är felaktig: om vi börjar med äventyren i Dalarna hävdar inte ens han själv via Peder Svarts krönika att han skall ha jagats av danskar, han var inte en fullföljare av Sturarnas politik utan satsade istället på den decimerade högadeln som politisk bas, han struntade i ingångna avtal, han ljög rakt ut för att få daljunkern avrättad som förrymd dräng när han själv troligen visste att det verkligen var den unge Nils Sture, han utnyttjade skulden till Lübeck för att dra in extraskatter som sedan användes till annat, hans omsorg om bönderna handlade snarare om skatteintäkter än välvillighet (och han var sällan sen att kväsa deras försök till självständighet), och så vidare.

Likväl kan inte vissa uppskattande omdömen undkommas: kung Gustav var i högsta grad realist, en skicklig politiker, försiktig och med en klar bild av vad som var görbart; låt vara att när detta innefattade fullständig hämnd så låg den inte långt bort. Till skillnad från i stort sett alla andra svenska kungar de tvåhundra åren före och tvåhundra åren efter honom var han utrikespolitiskt återhållsam och hade ett gott förhållande till de danska härskarna. Men där tar de goda sidorna också slut; den som vill bedöma härskare utifrån småfolkets perspektiv kan alltså endast ställa avsaknaden av krig med främmande makt mot plundring av kyrkor, skattehöjning och ett gryende övervakningssamhälle.

Har man inte tidigare funderat över Gustav Vasa och segrarnas makt över minnet kommer man definitivt göra det när man läser Larssons skildring. Rekommenderas å det starkaste.… (plus d'informations)

Söndagen den 17 juni 1397 påbörjades det nordiska långa fjortonhundratalet: de närmsta dryga hundratjugo åren skulle på många sätt forma och förebåda de därpå följande 300 årens relationer mellan de tre rikena; när de var över skulle vara på väg att uppgå i ett annat, och där man tidigare kunnat se dem som tre välden där in- och utrikespolitik i mångt och mycket kunde vara detsamma så var det efter många års bittra fejder två klart åtskilda stater som stod redo att åter flyga i strupen på varandra. Dessa händelsedigra år har förtjänstfullt skildrats i denna den första av tre böcker om Sverige under sen medeltid och tidigmodern tid.

Det är i huvudsak maktpolitik som skildras: vanligt folks vardag skymtar bara förbi som hastigast, och vanligen när den på något sätt är av betydelse för riket som helhet. Detta är inte avsett som kritik, för hade sådant tagits med hade boken lätt sprängt alla pärmar; som det är nu önskar man nästan ändå att mer rymts på dess femhundra sidor. De politiska skiljelinjerna är som ritas upp inte de som nationalister velat se mellan unionsvänner och -motståndare, ej heller aningen de mellan företrädare för olika basnäringar som aningen mer moderna, ekonomiskt sinnade, historiker brukat: nej, de två motpoler som Larsson utgår från är kungamakt och rådskonstitutionalism, eller om man så vill, mellan centralmakt och decentralisering; det hela ger lite karaktären av sällskapsspel (i alla fall till en början, när förlust snarare betydde avsättning än avrättning): kungarna vill maximera egen makt och intäkter; medlemmar i högadeln siktar antingen på att bli riksföreståndare eller att få ett väl tilltaget slottslän samt att begränsa kungen eller riksföreståndarens personliga makt; bönderna är en sorts jokrar som gör uppror om skattebördan är för hög och som ofta kan stå sig väl mot andra stridskrafter.

De olika spelarnas personlighet framstår ofta klart: den intelligenta, behärskade Margareta som från en formellt ytterst svag position blev en av nordens starkaste makthavare någonsin; den häftige och rättshaveristiske Erik, i vars händer Holstein för första gången blev ett dansk-svenskt stridsäpple; den skicklige agitatorn och militären Engelbrekt som möjligen började som riksrådets redskap men snart fick större makt än de räknat med; den svekfulle maktmänniskan Karl Knutsson (Bonde), ständigt gapande över mycket; den oförtjänt förtalade Kristoffer av Bayern, kanske den bäste härskaren under hela perioden; Kristian I och Hans, skickliga maktspelare som underskattade den svenska allmogen; Sten Sture den äldre, en politisk räv och överlevare; hans efterträdare på riksföreståndarposten som i längden inte klarade att motstå Danmark, och så till sist Kristian Tyrann, vars tillnamn framstår som osedvanligt välförtjänt: en person som tog till sig Machiavellis råd om hänsynslöshet med helt missade nödvändigheten att framstå som rättrådig. Och så en hel del andra personer, som de nordiska stridiska biskoparna, vilka nästan förtjänar varsin biografi.

Lars-Olof Larsson är stilistiskt mycket framstående, med pregnans och väl använda metaforer; enda problemet är en tendens att upprepa vissa i och för sig välfunna uttryck. Han varierar skildringar av nordisk politik med rundmålningar av europeisk, han går ibland med polemik med äldre historieskrivare på ett underhållande och upplysande sätt, väl medveten om att någon säkert kommer göra detsamma med hans bok i framtiden. Kalmarunionens tid är troligen det mest välskrivna som finns att tillgå om perioden. Om det också är det mest rättvisande kan jag inte avgöra, men jag har svårt att tro att det kan vara långt därifrån.… (plus d'informations)