Carina BurmanCritiques

Carl Michael Bellman är knappast en av de lättare författarna att skriva en biografi över: de källor som finns är få, eller svåranvända. Vi vet naturligtvis sådant som rör hans borgerliga karriär, och det finns mängder av dikter kvar, eftersom han tycks ha skrivit dem nästan tvångsmässigt: till och med hans prosa drar ibland iväg och börjar rimma. Eftersom han med Olof Lagercrantz ord sjöng »med till hälften bortvänt ansikte«, så kan vi ta mycket litet av vad som skrev för dess egna tankar: någon gång, när han skriver om familjen, så kommer vi kanske närmare honom, men för det mesta inte.

Det är således ett stort arbete som ligger bakom Carina Burmans Bellman. Biografin. Oändliga mängder dikt måste ha lästs, liksom gamla krognotor, protokoll från tullverk och nummerlotteri och riksdagar, utdrag ur folkbokföringar, suppliker och brev. Och all sekundärlitteratur: Burman står naturligtvis lika lite som andra skickliga forskare helt på egna ben, utan har tagit hjälp av de som kommit före. Allt detta har utmynnat i sjuhundra sidor biografi, varav knappt hundra fotnoter. Gediget var ordet, sa Bull.

Biografi, ja: detta är just en sådan, inte en genomgång av Bellmans främsta verk. De dyker upp, men främst när de illustrerar just hans liv, när han flirtar, när han supplikerar, när han någon sällsynt gång blir arg och driver ordentligt med någon. Burman följer så gott det går Bellman genom olika delar av hans liv: hans arbete, hans diktning och framföranden, hans umgänge, hans kungavurm, hans familj. Ofta fylls det på med utläggningar om vänner och företeelser, så att läsaren lär känna även hans omgivning: de som hjälpte honom, de han någon gång kunde hjälpa, de som motarbetade honom. En av senare var initialt Kellgren, efter att denne attackerat först, och det är till bådas heder att de sedan lyckades sluta fred och samarbeta över ett av svensk litteraturs storverk, Fredmans epistlar.

Burman lyckas hålla intresset uppe nästan hela tiden: man ömkar för den stackars ekonomiskt oförmögne Bellman, som precis lyckas hålla näsan över ytan, i alla fall så länge Gustaf III finns där i bakgrunden. Man ler åt hans vers, åt hans brist på decorum, men också åt hans starka vänskap. 600 sidor text hade kanske kunnat vara färre, men varför skulle man vilja önska det?

Got the feeling that the author is more likable than any of her characters.

Carina Burmans andra bok om Euthanasia Bondeson, romanförfattare och detektiv på lediga stunder, Vit som marmor, är tack och lov bättre än den första: här finns åtminstone ett vettigt skäl till att kretsen misstänkta till brotten – stölden av en antik marmorstaty från en utgrävning mitt i Rom och mordet på en ung, vacker jesuit som dumpades på samma plats – är begränsad (att den inkluderar en massa halvkända svenska konstnärer som vid tidpunkten bodde i staden är pikant, men det görs inte speciellt mycket med dem).

Å andra sidan är de motiv som huvuddelen av de misstänkta möjligen tillskrivs närmast löjliga – lutheransk nit och avsky för antiken är ett par av de som luftas – och när de väl lyckas lista ut mördaren (långt efter att den uppmärksamme läsaren noterat de små ledtrådar som placerats ut med vad författaren hoppas är diskretion) så är det ett jäkla velande innan de tvingas göra något åt saken. Vid de laget har man nästan börjat tro och hoppas på en oväntad vändning, men nej: allt är nästan precis som man förstod i kapitlet innan. Att huvudpersonen dessutom på det mest oklädsamma sätt skrutit med hur smart hon är fungerar snarast som lök på laxen.

De poänger som finns med läsning är återigen miljön: Rom, ett Rom för halvtannat sekel sedan men inte så annorlunda mot idag. Det, och så skildringen av en arkeologi som idag skulle ses som förstörelse, som bryr sig om vackra statyer och mosaiker men inte stort mer, och föremål som idag skulle ses som fina fynd kastas på sophögen. Det är inte någon god deckare, men det är en hyfsad historisk roman.½

Carina Burmans Babylons gator tillhör den alls inte ovanliga genren med historiska detektivromaner. Här är blomkvistaren ifråga romanförfattaren Euthanasia Bondeson, i alla fall delvis modellerad på Fredrika Bremer (som hon dock säger sig vara bekant med), på resa till London med sin sällskapsdam Agnes Björk. Där planerar de bland annat bevista världsutställningen, men som man kan vänta sig tar det en vändning i förskräckelse när Agnes försvinner vid ett besök på British Museum.

Som detektivroman är det otillfredsställande, ty Euthanasia tycks endast behöva visa sig på en plats för att en massa ledtrådar skall ramla ner över henne, vilket snabbt blir tröttande. Som historisk roman är det bättre, med god lokalfärg, även om man ibland irriteras över att författaren låter sin huvudperson agera profet. Det är ett billigt trick, och ett som knappast imponerar om det inte sköts med lättare hand än det oftast görs här. Att hon också får träffa diverse samtida storheter och får komplimanger av Dickens är då mera i sin ordning, även om det är en smula betänksamt när författare skriver om egenpåhittade, gudabenådade författare och inkluderar stilprov.

Annars är väl inte allt för mycket att anmärka på: detektivarbetets brister är ett stort problem, men i övrigt är det väl utövat hantverk som man väl kan lägga ett par timmar på.½

Att Carina Burmans Den tionde sånggudinnan inspirerats av Klara Johansons liv – i alla fall vissa fragment av det – står snart klart: inte så att detta helt tar över berättelsen, men fullt tillräckligt för att läsaren ibland kan gissa vad som skall hända, och ibland luras att hoppa i helt vansinniga tunnor.

För att börja om i en ända som kanske är för den oskuldsfulle mer rimlig, så är det hela berättelsen om hur docent Elisabeth Gran försöker leta upp och utge Sophia Elisabet Brenners brev. I bakgrunden lurar ett vad med hennes professor: om utgivningen ger några sensationer är hennes lycka gjord, om inte är hennes karriär död (jag undrar stillsamt hur detta skiljer sig från annan forskning – jag tvivlar på att ens humanioran tillåter att man i åratal sysselsätter sig med något som inte kräver mer än grundläggande filologiska färdigheter). Elisabeth får med sig ett par kollegor i arbetet – väninnan Choice (sa ju att det var K.J.) och hennes »väninna« Thea, och tillsammans kuskar de runt i 1910-talets Europa, med ett par väntade tidsmarkörer och ett par kärleksaffärer med inte alltför nöjsamt slut. Forskningsmässigt går det dock över förväntan: en sammanslutning av vittra kvinnor med syfte att främja fred börjar snart anas, blandande 1600-talsortodoxi med romersk religion. Man undrar nog om inte de tidigare resultaten ensamma skulle skapa ett namn bland historiker, fast måhända inte litteratur-sådana.

Som roman betraktat är det dock aningen svagt: det är smått pinsamt hur det för spänningens skull måste till hela tiden nya ursäkter till varför nya brev med alltmer belysande innehåll kommer till utgivarnas kännedom. När så en viktig del av upplösningen verkar bestå av ren dumhet, med en tillsats av tämligen poänglös mystik så blir man mest trött. Innan dess kan det stundvis vara rätt spännande eller intressant, men överlag är idéerna bättre än utförandet, och tidsskildringen mer intressant än handlingen.

Om man skall låta Klara Johanson själv sammanfatta sitt förhållande till litteraturen finns det bara ett tänkbart val, ur avrundningen av essän »Tysk frihet«: »Till sist blir allting litteratur«. Själv har Johanson inte i någon högre grad blivit litteratur – eller rättare sagt har hon inte blivit det i den grad hon gjort sig förtjänt av: det finns ett par essäer om henne, hon har behandlats akademiskt av några forskare med inriktning på essäistik eller kvinnosakshistoria, men fram till för ett par år sedan inte i en fullfjädrad biografi. Sedan kom Carina Burmans K. J: En biografi över Klara Johanson, och nu kan den som är intresserad av denna märkliga kritiker, essäist och kvinnosakskvinna (vilket hon var något i skymundan) få sitt lystmäte: över fyrahundra välskrivna sidor och femtio sidor notapparat torde svara mot de flestas behov.

För att ge en kort skiss föddes Johanson i Halmstad i en relativt välbärgad men småborgerlig familj, blev första kvinna att ta studenten i staden, och flyttade sedan till Uppsala för vidare förkovran. Där träffade hon första gången på kärleken i form av Lydia Wahlström, och levde studentliv i några år. Sedan bar det av till Stockholm där hon arbetade som journalist, dels på Fredrika Bremer-förbundets Dagny, dels på Stockholms Dagblad. Hon blev en uppburen kritiker, men blev med tiden vad som idag skulle kallas utbränd och avvek från den journalistiska banan för att försörja sig på annat . Hon hade då träffat personen som skulle bli hennes livskamrat, Ellen Kleman, och gav tillsammans med henne bland annat ut en serie böcker med Fredrika Bremers brev. Under tjugotalet började hon så smått arbeta som journalist igen, men tystnade snart. Hon fortsatte med smärre arbeten i litteraturhistoriens utkanter, och släppte essäsamlingen Det speglade livet. Hon blev dock med tiden alltmer förskräckt över hur de betedde sig nere på kontinenten, i synnerhet nazisterna (hon var germanofil men därmed inte blind). När detta upphört dog istället Ellen Kleman från henne, och hennes sista år framlevdes i relativ fattigdom, men hon han ändå ge ut två böcker: en andra essäsamling, Det rika sterbhuset, och biografin över hennes älskarinna, konstnärinnan Sigrid Fridman (Kleman kände mycket väl till henne och tycks inte ha gett uttryck för någon svartsjuka).

Skall man även ge sig på någon slags teckning av personen Klara Johanson är väl, förutom det oundvikliga epitetet biblioman, hennes totala hjälplöshet det mest frapperande: när man skämtar om att någon inte klara av att koka tevatten tror man väl inte att en sådan oförmåga kan existera, men just så bortkommen tycks faktiskt Johanson ha varit. Hon tycks också ha smått tyranniskt utnyttjat detta och fått hela omgivningen på att ställa upp och hjälpa henne. Hennes sexuella läggning beredde henne inga direkta problem förutom i samband med Klemans dödsbo, och det verkar faktiskt ha varit närmast sakernas normala tillstånd i hennes kretsar – manliga vänner tycks hon i allmänhet inte haft, endast kvinnor engagerade i diverse kvinnosaksfrågor.

Nu har många ord ödats på att beskriva bokens ämne – finns det inget att säga om själva boken? Mja, faktiskt inte: man kan konstatera en viss tendens att förklara saker i absolut sista stund, men annars finns inte så mycket att anmärka på. Burman förefaller ha gjort sin läxa, stilen är god utan att ta alltför mycket uppmärksamhet, och det hela förefaller vara precis vad man borde ha rätt att förvänta sig av en författarbiografi.

En roman om Johan Henrik Kellgren, poet, oförvitlig upplysningsman, kunglig spökskrivare för Gustav III och välkomnare av franska revolutionen, kan det vara något? Ja, Carina Burman har i Min salig bror Jean Hendrich gjort ett särdeles lyckat försök. Romanen bygger på fiktionen att två Kellgren närstående personer, hans bror Johan och hans älskarinna Hedda Falk, har ombetts att skriva ner sina minnen kring den nyligen avlidne skalden, och att dessa sedan legat och dammat i ett arkiv, i väntan på en mer förstående tid, med avbrott endast av ett attentatsförsök mot slutet av 1800-talet, tydligen under ledning av den gamle torrbollen af Wirsén, innan Burman upptäckt och publicerat dem.

Det är inte svårt att se varför den gamle ständige sekreteraren skulle finna verket så stötande: inte bara älskarinnan utan även brodern ägnar mycket utrymme åt Kellgrens erotiska eskapader, fullt i enlighet med 1700-talets relativt fördomsfria moral, och även om förhållandet till Hedda Falk går igenom tider av både ebb och flod, så torkar det aldrig ut helt, och det är spänningen kring just denna hemliga affär som håller boken igång.

Till skillnad från Hedda Falk, väl beläst och passionerad – även om hennes förnuftiga sida ibland försöker få henne att nöja sig med sin lite småtråkige men stabile make – är Johan mer av en tråkmåns, ehuru snarast av till dygd adlat tvång: han är tämligen avundsjuk på broderns framgångar hos kvinnorna, men hinner trots allt med en del själv också. Han ler i mjugg åt Pehr Falks »horn« – sådana ansågs ju växa i pannan på bedragna äkta män – men oroar sig också för hustruns moral vid broderns besök i den tack vare honom vunna prästgården. Hans berättelse får väl sägas redogöra för den mer offentliga sidan av broderns liv, till exempel studierna i Åbo, mötena med Akademieneller förhållandet till Bellman.

Fiktionen med försöken att förstöra manuskriptet får också förklara varför språket är som det är: modern svenska, med en del sjuttonhundratalsmässiga uttryck. Kellgren är honett, goûterar sötsaker och man träffar sektern Bellman. Jag tycker att Burman kanske ibland missar tonen lite; det hade räckt med ett gammaldags ordval, och blir lite för mycket om man dessutom skall gammalstava vissa, men bara vissa ord, som»öcken« istället för »öken« . Även mat får stort utrymme, och det frossas i allt från kringlor till gäddfrecasse, varefter man dricker caffé eller chocolade. Dessutom får man en grundlig rundtur i den intellektuella världen, och förutom Bellman dyker Clewberg (sedermera Edelcrantz), makarna Lenngren och Rosenstein upp.

På det hela taget är det en fin historisk roman i den lättare skolan; man får se stora delar av det dåtida Sverige, och den lättsamma tonen känns helt tidsenlig – ungefär som en bättre Bellmanepistel satt på prosa. Tydligen skall den även se till att ha fått i princip alla fakta rätt. Det är imponerande, men bygger kanske lite för mycket på kulisser och rekvisita för att komma upp i allra högsta betyg.½

The Streets of Babylon was my first Victorian mystery. I certainly noticed a strong Victorian aura to this novel, and thought it was an extremely well-written introduction to the genre. Carina Burman has done extensive doctoral research in 18th and 19th century literature and that expertise shows through in this, her fifth novel.

Euthanasia Bondeson was an interesting character. An authoress and woman of independent means in an era where both were rare, she was strong-willed and audacious, often saying the wrong thing, or at best, too much and defying the Victorian strictures of the society in which she moved. She sees everything through the writer’s eye, and I felt great affinity for her when she said, '…whenever I have experienced anything, it does not become real for me until I have written it down, or at least spoken of it.'

The plot was interesting and well-paced. I was not sure who had kidnapped Euthanasia’s traveling companion Agnes until the author revealed the perpetrator’s identity. Likewise, I found myself wondering along with Euthanasia if Agnes was dead or alive.

There was also a romance element that kept me guessing. Euthanasia proclaimed, 'Men do not interest me greatly, and I have never regretted remaining single ...' but there were three attractive male characters in the book with whom the adventurous heroine did her fair share of chaste Victorian flirting. I found myself wondering if she would end up falling in love and into a romantic relationship after all.

I particularly enjoyed the fact that Euthanasia, though accepted into London's high society due to her stature as a world-famous author, preferred to explore the slums of the city and displayed a genuine concern for the underprivileged citizens she encountered there. The image of her standing on a dark and dirty street corner in a treacherous neighborhood with the silhouettes of the Tower and London Bridge in the background really stood out to me.

If you’re looking for a rapidly-paced thriller of a mystery, this may not be the book for you. However, if you enjoy genteel mysteries with impeccable period detail and just enough violence and irreverence to keep things interesting, you will likely find The Streets of Babylon a thoroughly entertaining read.

Euthanasia Bondeson is a Swedish author enticed to visit England by the spectacle known as the 1851 Great Exhibition, at least until her companion, Agnes, goes missing. Euthanasia is by no means a detective, but she teams up with inspector Owain Evans to find her friend before it’s too late.

I found this book highly amusing, which I’m not sure I’m supposed to feel in a mystery. I’m not sure - mysteries aren’t my genre, although historical fiction is. It wasn’t harrowing at all, probably thanks to Euthanasia’s infectious way of shrugging off the worst of things until going off into the thick of them. She does her share of spying and dressing up as a man to get into the seedy London underworld in an attempt to put the pieces together and find her missing friend. There are a lot of pieces, as numerous crimes are going on at the same time! In addition, the London underworld is depicted in some detail, which is definitely something that I enjoyed, and it’s easy to see why its denizens would shrug off the appearance of a woman dressed as a man.

Sometimes the wording in this novel is a bit awkward, but I think that’s due to the translation. The characters are all viewed through Euthanasia’s sometimes rose-colored glasses, particularly her favorite, Professor Devindra (who has a very long last name that I keep thinking is that of one of my professors). I think what this mystery best succeeds at is making a character out of Euthanasia. It’s entirely her tale, and she may not be entirely realistic, but she’s great company. As a minor note, I also love the way the chapter headings start with “In which”. It just helps to give the whole book a quirky feel.

I do have some reservations with the book - the plot is all over the place and hard to keep track of and like I mentioned before, no one ever seems to be in danger, although they’re all supposed to be. There’s very little suspense. I would probably still recommend this book, though, just because it’s a good time and pure escapism. Euthanasia is a great character and the plot is there, if a bit scattered. All in all, an entertaining read.

http://chikune.com/blog/?p=152½

Burman has in her first novel chosen to describe the life of women in several different times. Furthermore, she manages to get a mystery into it all – disguised as a research project – that actually is very exciting to follow.

The main character – Elisabet Gran – moves physically over large parts of Europe and mentally several hundred years back in time. The author succeeds in this rather well, but every now and then her craving for drama shines through. A detail on that matter that comes to me is the letters written about the disaster of Titanic. It feels like a flirt with the reader, to startle him and make him think “aha! I, too, know this!”. There are more examples like that, and it lowers the impression on the whole.

Though, in conclusion, a good approach, well written, and very educational reading, nicely wrapped.
---
Burman har med sin debutroman valt att beskriva kvinnors liv i flera olika tidsepoker. Dessutom lyckas hon väva in ett mysterium - maskerat till ett forskningsprojekt - som faktiskt är väldigt spännande att följa.

Huvudpersonen - Elisabet Gran - rör sig fysiskt över stora delar av Europa och mentalt flera hundra år tillbaka i tiden. Författaren klarar detta tämligen väl, men titt som tätt kan något effektsökeri skönjas. En detalj som fallaer mig in är breven som skrivs om Titanics undergång. Det känns mer som en flirt med läsaren, att få densamme att hajja till och tänka "aha! Det där känner jag också till!". Fler sådana exempel finns, tycker jag, och det sänker helhetsintrycket.

Dock, som helhet, ett bra grepp, bra skrivet, och mycket lärorik läsning, snyggt förpackat.

Carina Burman writes about London of the year 1851. That’s what she wants to describe. And then, she puts in a detective story or two, perhaps to keep the reader interested. But, oh, it becomes artificial. And ay, how the author wants the descriptions of the surroundings to be only a way to enrich the mystery. But it is counter productive. The adventure becomes an excuse to paint a picture of old time London. It becomes too obvious, and the language is mostly dry and dull. The same can be said about the main character, the Swedish author Euthanasia Bondeson. Dry as sand.

The marks are defended by the fact that you actually do get a peek into how London could be experienced in the mid 1800s, but it is pulled down by the “detective stories” that borders to becoming silly.
--
Carina Burman skriver om London 1851. Det vill hon beskriva. Så lägger hon in en eller ett par deckarhistorier, kanske för att göra läsaren intresserad. Men ack, vad det blir konstruerat. Och oj! vad författaren vill ge sken av att miljöbeskrivningarna bara tillför mysteriet kropp. Men det är tvärtom. Äventyret blir en ursäkt för att beskriva gamla tiders London. Det blir lite för uppenbart, och språket är långa stunder torrt och tråkigt. Detsamma gäller även huvudrollsfiguren, den svenska kända författarinnan Euthanasia Bondeson. Torr som fnöske.

Betygen försvaras trots allt av att man verkligan får en inblick i hur London kunde upplevas under mitten på 1800-talet, men det dras ner av de på gränsen till fåniga "deckarhistorierna".

Roman auch über Aurora von Königsmarck

Del två i den underbara Euthaniasia Bondesons resa genom Europa. Med sällskpasdamen Agnes kommer hon från London till Rom. De umgås med de svenskar som finns i Rom. Vid en utgrävning av ett antikt romerskt bad försvinner en vacker staty av Apollon, gjord av Praxiteles. Euthanasias ungdomskärlek Jacob är en av arkeologerna. Det första dödsoffret vid statyn är en jesuitpräst som ser ut som kunde han ha stått modell för statyn. Det andra är Jacob. Nu träder Euthanasia in på scenen som detektiv, eftersom den romerska polisen är mer intresserad av politiska brott än av mord. Lika oförvägen som i London sätter hon alla sin själsförmögenheter på prov i den utsökta roman. 1800-talsstämningen omvälver läsaren och får henne att längt till ett annat sekel. Rekommenderas å det bestämadaste!

Det är en njutning att läsa denna bok! Huvudpersonen, Euthanasia Bondeson, är en förtjusande bekantskap. Hon är övertygad om sitt eget värde, föga blygsam, beslutsam, intelligent och orädd. Med skarpsinne och envishet söker hon efter sin försvunna sällskapsdam i 1850-talets London. Författaren tecknar skickligt miljön, som är både myllrande och målersik. Språket är njutbart. Ett rent läsnöje!

Euthanasia Bondesons första fall där hennes kammarjungfru Agnes försvinner under världsutställningen i London. Den är inte så spännande men språket fascinerar.

Klara Johanson är den svenska litteraturkritikens skyddshelgon. Alla kritiker beundrar henne. Också jag skrev under min studietid en uppsats om henne, där jag citerade den aforistiska dagboksanteckning som mer än andra fått karakterisera henne sedan den lyftes fram av Olle Holmberg i en recension:

”En gång på Norrbro upplevde jag en studie som Lionardo skulle ha profiterat av. Jag gick åt torget till mot en ström av middagstrafikanter, och en trupp hästgardister red mot slottet. Plötsligt stannade strax framför mig en enkel kvinna; hon buktade och lyfte sig i ångest, under det ögon och mun stod som svarta hålor i hennes vita ansikte. Men ögonen riktade sig framåt, visionärt, mot någon outsäglig fasa. Jag brydde mig inte om hennes syn, jag njöt av det fulländade skådespel hon gav mig.”

Orsaken till kvinnans reaktion är att en av gardisterna kastats av hästen. Han ”trampades kanske av hovar eller hade slagit sig blodig – jag minns inte; det där var något för rödakorssystrar och reporter, inte för mig”. I sin analytiska, empatiska och på en glänsande prosa avfattade bok K.J. En biografi över Klara Johanson antyder Carina Burman att citatet möjligen har lästs fel. Johanson vill kanske inte alls stoltsera över sin världsfrånvända och esteticerande attityd utan är tvärtom ute i självironiskt ärende. Burman vill överhuvudtaget luckra upp bilden av den lärda och eremitiska KJ och framhålla hennes engagemang i kvinnofrågan med rösträttskampen, i fredsfrågan och den europeiska politiken, i samtida konstdebatt.

Det var ett engagemang som, i den mån det kom till världens kännedom, uttrycktes i skrift. KJ gjorde sällan något annat än skrev eftersom hon inte kunde något annat än skriva. Det plågsamma var att hon ofta inte kunde det heller. Detta bidrar till den ambivalenta känsla som Burmans biografi lämnar hos läsaren, och som biografen skickligt spelar på för att med små medel skapa spänning och dramaturgi i historien om KJ:s liv. När man läser Johansons verk – särskilt dess mogna och centrala delar som omfattar ungefär två essäsamlingar, frukten av trettio års arbete – förförs man av behärskningen och briljansen, av det överlägsna greppet och kontrollen. Som litteratur är det suveränt, och det är naturligtvis det viktigaste. Men som del av ett liv och ett existentiellt drama är det mera tvetydigt.

I sin dödsannons kallas KJ för författare, och sant är att hon skrev bättre än de flesta. Men om en författare är en person som inte kan låta bli att skriva (och många är ju uppenbarligen det) så var hon raka motsatsen. Under långa perioder av sitt liv varken kunde eller ville KJ skriva. Hon noterar i sin dagbok att hon om hon hade en fonograf kopplad till hjärnan under morgonpromenaderna kunde bli världens produktivaste essäist. En flitig skribent var hon kanske bara som ung på 1890- och 1900-talet, och paradoxalt nog under sina allra sista levnadsår på 40-talet då hennes ohälsa redan nästan omöjliggjorde arbete. Under sin period som reguljärt yrkesarbetande kritiker och kåsör i Stockholms Dagblad 1901–1911 blev hon till slut rent fysiskt sjuk av tvånget att ständigt producera text. Och då hon medverkade som regelbunden och beundrad kolumnist i tidskriften Tidevarvet på 30-talet uttalade hon sig högst ambivalent om sitt värv. Annars är 30-talet en tid av tystnad från KJ:s sida – trots att hennes liv då var exceptionellt välordnat, sett både till människorelationerna och ekonomin.

Klara Johanson var en outsider i många sammanhang, både till sin självsyn och rent faktiskt. Hon föddes 1875 som sladdbarn i en disharmonisk hattmakarfamilj i Halmstad. Senare begick fadern, beskriven som en grubblare, självmord under utstuderade former. Även om familjen inte var fattig skilde sig KJ, när hon kom till Uppsala för att studera, klassmässigt från de andra, vid denna tid fåtaliga kvinnliga studenterna. KJ var var lesbisk, och så till den grad ointresserad av män att Burman i hela hennes levnad hittar bara ett manligt vänskapsband av betydelse, till poeten Fredrik Vetterlund, även han från Halmstad. Till detta kom en fullkomlig oförmåga att klara av livets praktiska ting. KJ kunde enligt samstämmiga uppgifter inte ens koka en kopp te själv, för att inte tala om sådant som att ringa i telefon eller köpa en tågbiljett, och när hon första gången flyttade till ett ”eget” hem måste hon åtföljas av både sin mamma och en jungfru.

Detta var inget hinder för KJ:s intelligensaristokrati och förakt mot de dumma. Att behärska konsten till att läsa innantill till genialitet, för att låna Margit Abenius kända formulering om KJ, är förstås något vida mer än att reda sig i det dagliga livet. En lätt nedlåtenhet mot de skönlitterära författare som omgav henne är också tidvis märkbar, som när hon berömmer Elin Wägner för att hon kan sin roman ”Den namnlösa” nästan lika bra som KJ själv. Ändå måste denna människa, som ofta framstår som både påfrestande, otrevlig och benägen att terrorisera sin omgivning, ha haft både sympatiska och fascinerande drag – och det hör till styrkorna i Burmans biografi att hon med små medel lyfter fram ambivalenserna i KJ:s karaktär. Den arroganta kritikern var nämligen under hela livet omgiven av ett nätverk av älskande, uppskattande och beundrande kvinnor som gjorde vad de kunde för hennes livs lycka. I centrum fanns tre partners, den första kärleken från Uppsalaåren, kvinnosakskvinnan Lydia Wahlström, sambon och partnern under trettiofem år, redaktören för Fredrika Bremerförbundets tidskrift Ellen Kleman och älskarinnan, skulptrisen Sigrid Friedman. KJ var programmatisk motståndare till svartsjuka, men Burman konstaterar att hon närmast tycks ha levat som en viktoriansk familjefader med makan i ett tryggt och ombonat hem och den vilda och fria älskarinnan utanför. Via dessa sina närmaste kom den egentligen tillbakadragna KJ i kontakt med med kvinnorörelsen under 1900-talets första decennier, och som en bakgrund till hennes liv ger Burman fascinerande skisser av dess främsta aktivister. Märkvärdigt väl integrerade i sin konservativa samtid tycks även alla de lesbiska förhållanden som här förekom att ha varit.

Carina Burmans biografi ger alltså inte bara ett inkännande porträtt av sitt komplicerade föremål utan även en spännande tidsbild. Ändå förblir KJ i viss mån en undflyende gestalt. I sin samtids litterära strider tycks hon inte ha tagit del. KJ var programmatisk individualist och läste Goethe och Kierkegaard medan hennes kolleger stred om modernism och socialism (antinazist blev hon dock tidigt). Livet föreföll henne ofta alltför påträngande. Hon föredrog vägen över litteraturen, som hon med en av sina boktitlar uppfattade som ”det speglade livet”.

MICHEL EKMAN