Martin Berntson

Sveriges övergång från ett land lika katolskt som något annat till officiell protestantism tog ganska exakt 70 år: från 1523, då Gustav Vasa efter ha tagit makten började fundera på kyrksilvret som ett sätt att betala skulden till Hansan, till Uppsala möte 1593, då den augsburgska bekännelsen antogs. Denna process, med dess turer, förhandlingar, uppror, pådrivare och belackare handlar Kättarland.

I stort sett framstår denna process initialt som ett trepartsdrama: I ena hörnet reformistiskt sinnade präster, vars mål är att trosmenigheten skall övergå från att se på religionen som en uppsättning heliga bruk och föremål till att istället omfatta Guds ord med sitt intellekt, i det andra sagda menighet själv som inte vill ändra fädernas bruk, och i mitten kungen som gärna lånar sitt öra till reformatorerna, troligen inte enbart för att få chansen att lägga rabarber på kyrkans världsliga tillgångar, men samtidigt vill hålla undersåtarna lugna och stilla och inte gå för hastigt fram.

Naturligtvis var det mer komplicerat än så, med protestantiska präster som såg olika hårt på olika riter och bruk i den gamla ordningen, en kung som illa snabbt gjorde vad som göras kunde för att stänga kloster och konvent (i alla fall de befolkade av munkar, som lättare kunde klara sig själva utanför murarna), och en församling som gärna väsnades och tog till vapen, men som snabbt också återgick till vardagen om de syntes få sin vilja igenom, och som efter någon generation med det nya försvarade det lika hårt som deras föräldrar protesterade mot det.

Något som slår en under läsningen är Gustav Vasas hycklande strategier: samtidigt som han i Stockholm och städerna gör vad han kan för att underblåsa den nya läran, så skickar han till den mer konservativt lagda allmogen på landet brev där han blånekar, kallar allt förtal, och uppmanar mottagarna att inte lyssna på de som bara kommer med falska tidender. På detta sätt, och genom att när bönderna gjorde uppror snabbt lätta lite på trycket så de kände att det fått igenom ungefär det de ville, lyckades han gång på gång stabilisera läget.

Intressant på ett annat plan var redogörelserna för hur reformatorerna såg på de gamla kultbruken: långt ifrån att vara en fråga om bibliskt stöd eller ej ansåg den protestantiska strömning som var gällande i Skandinavien och norra Tyskland att det i stort sett fanns två sorters bruk: del sådant som direkt motsade Jesu lära och därmed måste bort, dels »adiafora«, företeelser utan stöd men även utan direkt motsägelse. Dessa kunde dels vara sådana som var direkt skadliga genom att de ledde tanken fel, som bruk som syntes bygga på uppfattning om en helighet i ting, dels sådana som var mindre allvarliga men som kunde både has och mistas, och dels sådana som i princip kunde ändras men där traditionen var stark och där man behövde göra på något sätt (hit hörde t.ex. att fira gudstjänst om söndagen och, mer förvånande, att kvinnan skulle tiga i församlingen).

Kättarland är en intressant men tyvärr slarvigt skriven bok: vissa vändningar upprepas två och tre gånger, ibland nära inpå varandra. Redaktören verkar också ha sovit sig genom enstaka meningar; jag vet inte när jag senast läste en bok där så många ord försvunnit eller där meningar så ofta ändrat riktning halvvägs. Den är långt ifrån onjutbar eller obrukbar, men kunde varit än bättre.… (plus d'informations)