Marjaneh BakhtiariCritiques

Aktuellt ämne som skildras med både värme och humor. Sanna Persson gör dessutom en underbar inläsning.

Marjaneh Baktiari Beskriver integrationen samhället med både humor, tragik och sorg. Familjemedlemmarna har olika strategier för att integrera i det svenska samhället. Tänkvärt.½

Ens fördomar får sig en törn, skriven med värme och humor.

Læseklub februar 2017

Humoristiskt berättelse om invandrarfamilj i Skåne. Hur språket kan ställa till roliga situationer fast den som inte kan alla nyanser i ett språk är inte medveten om det.

Tavallaan jatkoa kirjalle Mistään kotoa. Vähän turhan pitkäksi venytetty osa kaksi.

Detta är en bok som ger en en tankeställare. Den handlar mycket om hur alla människor har olika förutfattade föreställningar om hur andra människor ska vara, baserat på deras yttre. Föreställningar som får betydelse för hur vi behandlar varandra. Dessa föreställningar kan också hindra oss från att se hur personen verkligen är. Samtidigt är det en väldigt underhållande, medryckande och rolig bok som jag verkligen tycker är läsvärd!

Decent story. It's always interesting to see your own culture from someone else's perspective. It has a lot of heart and is very true to its story and the characters. My problem with it is the dialogue, which is in a Farsi accent when the older Persians are speaking, and in a Skåne accent when anyone else is speaking, which makes it quite paintaking at times - some lines have to be read out loud in that dialect to be understood.

In Bakhtiari’s debut she has wanted to deliver a message. “No person is simple, no-one can be catagorised, you can’t put labels on people.” Something of the sort. And it becomes in “Kalla det vad fan du vill” all too obvious.

Everything becomes too obvious. The author so badly wants to tell it like it really is. Not the way we think it is. But we get it shoved down our throats. At least close to.

It is impossible not to compare with Khemiri’s “Ett öga rött”. But where Khemiri’s novel has driving flow in its story, a chain of events that you really wants to follow, “Kalla det vad…” only has a lot of chatting, fluffy peripheral occurrences that only wants to illustrate the authors point, the one I have discussed above.

The grade will be three, but barely. It is Bakhtiari’s phenomenal ability to write dialogue in dialect (skånska, Persian accent, Arabian accent, Jamaica-English) that keeps it from becoming a simple two.
---
Debutanten Bakhtiari har velat förmedla ett budskap. "Ingen människa är enkel, ingen kan stoppas in i ett fack, man kan inte sätta stämplar på människor. Alla är mångfasetterade och helt enkelt - människor." Ungefär. Och det blir i "Kalla det vad fan du vill" övertydligt.

Allt blir övertydligt. Författaren vill så gärna berätta om hur det egentligen är. Inte som vi tror. Men vi blir skrivna på näsan. Åtminstone bra nära.

Det är ju oundvikligt att jämföra med Khemiris "Ett öga rött". Men där Khemiris roman har ett driv i berättelsen, ett händelseförlopp som man gärna följer, har "Kalla det vad..." bara en massa snack, fluffiga kringhändelser, som mest bara vill illustrera författarens poäng, den jag redovisat ovan.

Betyget blir tre, men den är svag. Det är Bakhtiaris enastående förmåga att skriva repliker på dialekt (skånska, brytning på persiska, brytning på arabiska, jamaica"engelska") som hindrar det att falla ner till en enkel tvåa.