Carl Johan Lohman, född i Stockholm 10 februari 1694, död i Tierp 4 februari 1759, var hovpredikant, skald, kontraktsprost, riksdagsman och teologie doktor.

Lohman far, Johan Lohman, var en från Tyskland invandrad skräddare. Efter studier i Uppsala 1710-1716 prästvigdes han 1717. Han följde som armépräst med på Karl XII:s norska fälttåg 1718 och höll första söndagen i adventet vid Fredrikshald den sista predikan kungen skulle komma att höra. Efter denna sista predikan utsåg kungen, som skulle komma att dö på kvällen samma dag, Lohman till hovpredikant.
Lohman följde sedan kungens lik och den besegrade armén tillbaka till Stockholm där han verkade som notarie vid hovkonsistoriet och regementspräst för livdrabanterna, för att 1731 utses tills kyrkoherde, och senare samma år till kontraktsprost, i Tierp. Han blev år 1751 riksdagsman och teologie doktor.

Tillsammans med sin fru Rebecka Fahlberg, en köpmansdotter som han gift sig med 1718, fick han 12 barn.

Skaldade gjorde Lohman främst till bröllop och begravningar och hans dikter samlades aldrig i bokform under hans livstid, men Tomas Tranströmer, som forskat något om honom och gett ut ett urval av hans dikter, håller honom som "den suveränaste poetiska artisten mellan Stiernhielm och Kellgren"[3] 1819 års psalmbok innehöll två psalmer av Lohman, nr 81 och 91.[4] Milde människornas vän (1819 nr 81) är en översättning från den tyske psalmförfattaren Benjamin Schmolck. Denna psalm följde med i förslaget till ny psalmbok men togs ej med i 1937 års psalmbok. Den andra psalmen däremot, Ditt huvud, Jesu, böjes, är en översättning från Paul Gerhardts psalmtext, som senare bearbetades av Samuel Ödmann, med nr 91 i 1819 års psalmbok fick behålla sin plats och numrering, men Lohmans namn togs bort vid publiceringen i 1937 års psalmbok. ( )