Efter att ha läst Alf Henriksons Byzantinsk historia känns det som en rimlig sammanfattning av denna historia är:

1. Det bysantinska riket låg i krig med nästan hela omvärlden. För det mesta gick det påfallande dåligt, men genom tur och välfyllda skattkammare gjorde det inte så mycket förrän sisådär år 1200.
2. När man inte låg i militär konflikt med omvärlden låg man i teologisk strid med varandra.
3. Om man till nöds tyckte att ovanstående inte räckte som förnöjelse ställde man till med revolution, stärkta av vetskapen att sådana ofta lyckades.

De flesta detaljerna utöver detta går faktiskt ganska lätt förlorade, speciellt som det bysantinska riket tycktes vara det enda konstanta i alla dessa bråk; man överlevde snart sagt alla potentiella erövrare fram till dess att turkarna kunde inta området och upprätta gränser som var i stort sett identiska det bysantinska riket haft under sin storhetstid. Detta hade vid det laget först bråkat med diverse folkvandrande stammar i väst, perser i öst, goter i norr, vandaler i väst, araber i öst, slaver i väst, bulgarer i norr, normander i väst, turkar i öst, sjörövare i söder, venetianare och genoveser från väst, patzinaker och ungrare i norr, fler turkar i öst och korsfarare från väst. När riket var som störst behärskade man nästan hela det forna romerska riket; mot slutet var man reducerad till att bara kontrollera Konstantinopel. Det bysantinska rikets historia är således lång och komplicerad, men föga känd, ty även om det var tack vare dem som mycket av antikens kulturarv levde vidare så var man så tyngd av detta att man inte åstadkom stort mycket som eftervärlden varit intresserad av, speciellt som den ortodoxa tron man omfamnade gjorde att ryktet i väst inte var det bästa.

Henrikson har trots detta tappert försökt skildra detta myller av kejsare och kejsarinnor, patriarker, munkar och kättare, generaler och eunucker. I stort sett har han lyckats väl nog, verket är läsbart och medryckande, även om en viss förkärlek för vissa formuleringar (antalet arméer som slogs»sönder och samman« blir efter ett tag tröttande) gör det hela lite svårt att orka med. Den som läst hans redogörelse för det egentliga romerska riket kan dock känna sig en smula lugnad av att han tycks ha nyskrivit just denna bit historia; jag kände i alla fall inte igen formuleringarna där. Ett annat problem är dock att han inte använder övergripande kapitel utan berättar i sjok från en till ett dussin sidor, vilket i och för sig är historiskt berättigat då historien sällan stannar upp vid enskilda punkter, men som berättartekniskt är problematiskt eftersom en läsare som lägger ifrån sig det hela måste nyorientera sig i historien när boken tas upp igen. I stort sett är det hela alltså ganska typisk henriksonsk historia: välskrivet, övergripande, medryckande och väl fungerande som historisk översikt. ( )