Huruvida Alphonse Daudet verkligen skrev sina Brev från min kvarn sittandes i en kvarn på den provensalska landsbygden tycks sannerligen tveksamt; snarare är novellerna skrivna under parisisk längtan efter hans hembygd. Det är mycket folklivsartade saker: en get som flyr från sin matfar och äts av vargen, den stackars gamle mjölnare Cornille som egentligen utkonkurrerats av ångkvarnarna men som klarar sig tack vare bybornas välvilja, en herde som får en natt under stjärnorna med husfolkets vackra dotter.

Annat har hämtats från andra miljöer: enkla sjömäns vardag i vattnen mellan Frankrike och Korsika, franska Algeriet, till och med det flydda Paris, där en man med guldhjärna spenderar denne och till slut finner sig vara endast ett tomt skal (en övertydlig allegori om man någonsin såg en). En del novller har de för genren typiska vändningarna, annat är mer filosofiskt och romantiskt till sin karaktär, somligt är rent humoristiskt, som berättelsen om påvens åsna som efter sju långa år äntligen får sin hämnd på en insmickrande slyngel.

Det mesta är trevligt, oförargligt (även om översättaren i sitt förord meddelar att »några uttryck, som kan synas vulgära, ha uteslutits« – översättningen är ju från 30-talet, gubevars), fullt läsbart, och tillräckligt bra för att man skall förstå varför den går att hitta i antikvariat. ( )