Engelbrekt Engelbrektsson är väl det närmaste en mytisk person av stort format den svenska historien kommer: det finns förvisso en massa sagokungar och annat löst folk som är långt mindre historiskt förankrade, men få om någon av dem har nått riktigt samma lyskraft, och ehuru Nils Dacke kanske skulle kunnat bli något däråt har bilden av Gustav Vasa som en legitim monark, för att inte tala om auran av landsfader, gjort honom omöjlig. Även Engelbrekts gloria har dock mattats när konjunkturerna för högljudd, i alla fall delvis demokratiskt färgad, nationalism har lagt sig; när man inte kan betrakta honom som varken instiftare av fyrståndsriksdagen eller danskhatare återstår inte mycket.

Likväl kan månne Engelbrektskrönikan, nedtecknad och troligen även ursprungligen komponerad av Johan Fredebern, rikets skrivare under några år på fjortonhundratalet, vara av visst intresse. För den hugade läsaren har den likt Erikskrönikan redigerats, kommenterats och utgetts av Sven-Bertil Jansson; redigeringen består dels i försök att skrapa bort de ändringar som gjordes när den skulle infogas i den senare Karlskrönikan, dels i tämligen omfattande ortografiska ingrepp.

I grunden är det samma berättelse man kan inhämta i vilken historiebok om tiden som helst: man får en sketchartad bild av Kalmarunionens tillkomst, varefter kung Erik av Pommerns missgrepp presenteras innan bergslagsmännen får nog av en viss fogde vid namn Jösse Eriksson och gör uppror ledda av lågadelsmannen Engelbrekt; striderna går dem väl i händer, och snart måste även riksrådet under viss (möjligen spelad) motvilja ansluta sig. Fästen intas och bränns, fogdar avsätts, och snart måste kung Erik förhandla. Skatterna sänks, Erik lovar stödja sig på inhemska män, men sviker snabbt sina löften och ett andra uppror bryter ut. Under detta överfalls Engelbrekt när han är på väg mot Stockholm av en man han tidigare varit i fejd med och mördas brutalt. Han begravs i Örebro, varmed krönikan slutar.

Versen är knyttel, med parvis rimning och i övrigt inga alltför betungande krav på författaren; att kalla det vackert är att gå till överdrift, men nog åstadkoms i alla fall vissa effekter, som den ständigt varierade förklaringen att det inte var så smart av någon fogde att inte ge sig när Engelbrekt kommer med sin här. Andra små intressanta stycken är hur Gud ständigt tycks hjälpa svenskarna med påpassliga oväder som sänker kung Eriks skepp, och vid ett tillfälle får en stursk borgmästare att plötsligt bryta benet och sedan dö ett par dagar efter att han trotsat Engelbrekt, som efter sin död faktiskt kom att dyrkas som helig. En jämförelse med Erikskrönikan är dock förödande: det finns inte samma känsla av höviskt stormansliv och inte samma dramatiska passager, med något litet undantag.

Ärligt talat finns det inte mycket anledning att läsa Engelbrektskrönikan som nöjesläsning; det mest intressanta tycks faktiskt vara de ändringar som kung Karl Knutsson (Bonde) lät göra några decennier senare för att ställa sig själv i bättre dager. Engelbrekt kan man faktiskt lika gärna läsa om hos någon samtida författare, och bespara sig den förvisso inte oöverstigliga tröskeln till senmedeltidens svenska. ( )