Paul Verlaine, född 30 mars 1844 i Metz, Frankrike, död 8 januari 1896 i Paris, Frankrike. Fransk poet. Son till en ingenjörskapten.

Verlaine studerade vid École polytechnique, men ägnade sig efter någon tid endast åt litteraturen. Hans utgångspunkt och ursprungliga litterära skola var Les parnassiens (parnassen). Debutdiktsamlingen, Poèmes saturniens (1865), skrevs under inflytande av dem; Fetes galantes (1869) och ännu mera La bonne chanson (1870) visade att han börjar skilja sig från dem. 1870 gifte han sig.
Under kommunen råkade han i tvist med myndigheterna och måste lämna Frankrike. 1871 gjorde han i sällskap med den yngre skalden Arthur Rimbaud vandringar och färder genom Frankrike, Belgien och England, ett vagabondliv, som tog ett snöpligt slut genom ett pistolskott, som Verlaine riktade mot sin följeslagare och som han 1873 fick plikta för med två års fängelse. Det är allmänt vedertaget att Verlaine och Rimbaud hade en stormig kärleksrelation. De båda poeterna skildras i hollywoodfilmen Total Eclipse från år 1995. Samlingen Romances sans paroles (1874) är det konstnärligt värdefulla resultatet av detta reseliv. Han återvände 1875 till Frankrike, där hans hustru lät skilja sig från honom. Dyspepsi och stark nervositet, försvårad genom hans kringflackande och oroliga levnadssätt, tärde på hans krafter. Sedan hans moder, vid vilken han var ömt fäst, hade avlidit och flera anställningar som lärare både i Frankrike och England fått ett hastigt slut, var alla band med det ordnade samhällslivet slitna. Verlaine levde i armod och sjukdom; små caféer, sjukhus, häkten var hans hemvist, och medan hans ryktbarhet oavbrutet ökades och utbredde sig, var han själv allt hopplösare hemfallen åt nöd och elände.

Verlaines diktning speglade direkt och oförbehållsamt hans liv och hans sinnes skiftande stämningar. Slitningen mellan den otämdaste sensualism och den lidelsefulla, ödmjuka religiositet, som, sedan han 1880 omvänds till kristendomen, präglade hans tänkesätt, är utmärkande för hela hans senare alstring. Flyende parnassienstilens ordprakt och den franska poesiens traditionella retorik, verkade Verlaine som en förnyare av versens språk genom enkelheten och den musikaliskt lyriska skönheten i sin framställning. Ruelse och ånger, förtvivlad syndabikt, kroppsliga och själsliga lidandens ångestrop, barnsligt tillitsfull gudstro och mystisk hänförelse, de mest eteriska stämningar och den övermodigaste levnadstörst, våldsamt överdrifna anfall på människor och levnadsformer, hån och ursinne, allt får hos honom poetiskt uttryck. Av Verlaines diktsamlingar kan även nämnas: Sagesse (1881), Jadis et naguère(1884), Amour (1888), Parallèlement (1889), Dédicaces (1890), Chansons pour elle (1891), Bonheur (1891), Élégies (1893), Épìgrammes (1894), Ghair (1896) och Invectites (1896). Les poètes maudits (1884) är prosaessäer av bl.a. Mallarmé, Louise Leclercq (1886) noveller. Vidare utgav han skildringarna Mémoires d'un veuf (1886), Mes hópitaux (1891), Mes prìsons (1893), Confessions (1895) och Quinze jours en Hollande (1895). Verlaines Œuvres complètes och Œuvres posthumes omfattar sex band (1898-1903).
Ett monument över skalden restes 1911 i Luxembourgträdgården i Paris. ( )