Efter att Gunnar Wetterberg skrivit sin två volymer tjocka biografi om Axel Oxenstierna fortsatte han med Levande 1600-tal, en bok i något mindre format, om diverse relaterade ting: biografiska skisser, texter om fredsförhandlingarna i Westfalen, Stockholms utveckling under tidigt 1600-tal, den svenska adelns historia ur statstjänandeperspektiv, samt ett försök till en furstespegel upphållen framför kanslern.

Det finns, som synes, en hel del att välja mellan. Fördelen är naturligtvis att man aldrig hinner tråkas ut av ett enskilt ämne. Nackdelen är att man knappt hinner inpå den rättshaveristiske bonden Olof Andersson i Lerviken, aristokraten Per Brahe, Wallenstein, eller den patriarkale biskopen Johannes Rudbeckius innan man skall vidare till Johan Skytte, Richelieu, Louis De Geer eller Maximilian I av Bayern.

Det man får är dock en bild av maktens förutsättningar under trettioåriga krigets dagar: hur adel och ofrälse stred om den, hur fransmän och spanjorer stred om den, hur kurfurstar stred om den, hur gamla familjer och uppkomlingar stred om den – alltsammans med kanslern allestädes närvarande, nyttjande de möjligheter som gavs men också noga med att inte gapa för stort, prövande nya lösningar som sedan behålls eller förkastas beroende på utfall.

Även om syftet från början var att kunna stampa upp en armé för att skapa en stormakt är det inte svårt att imponeras Oxenstiernas statsbygge: allt kom inte att bestå, i synnerhet inte erövringarna, men den effektiva staten gjorde det, liksom dess förmåga att vinna legitimitet hos de styrda. Det senare var ett nog så viktigt arv inför framtiden. ( )