Ingen kan säga att Dan Glimnes Världens största svindlare inte ger en precis vad som står på omslaget: en genomgång av olika personer som på olika sätt lurat till sig pengar av oskyldiga offer, från Victor Lustig som sålde Eiffeltornet till två olika franska skrothandlare, över Nigeriabrevsändare till tämligen ofarliga skojare som Barnum med sina tricks för att locka besökare.

Det är alltså en bok som till sin karaktär är anekdotisk: inte alltför mycket energi läggs på att teckna skojarna utöver i deras roll som sådana, utan det man får är de olika sätt de använt för att lura till sig folks besparingar. Joseph Weil gav bort land gratis men fick pengar genom att folk lurades betala överpris på registreringsavgiften, Titanic Thompson slog vad med folk men ändrade diskret oddsen i sin favör (han kastade så hästsko mot världsmästaren men hade ändrat avståndet med en halvmeter), Jefferson Smith anlade spelhålor med viktade tärningar, falska roulettehjul och märkta kort, och Charles Ponzi lurade pengar av stora delar av amerikanska folket genom att hitta ett sätt som i teorin skulle kunna använda skillnader i växelkursen och värdet på frimärken men som i praktiken inte skulle fungera, och sedan fick folk att ge honom pengar för att göra just det.

Man kan också läsa om Francis Drakes påstådda förmögenhet, söderhavsbubblan, van Meegerens nytillverkade Vermeer-tavlor, Michelangelos förfalskningsarbete, Humphrey Bogarts schackfusk och hur Johan Strauss kunde behålla sitt hår. Till slut finns också ett kort kapitel om svenska fuskare, även om de inte nått riktigt samma elegans som de som fostrats i USA.

Det är som sagt en rätt trevlig, opretentiös bok; man kunde önskat att de bästa kapitlen placerats sist istället för först, och att författaren lärde sig vad en atlet är på svenska, men annars är det roande och ger förströelse för stunden, och kanske får en att minnas att erbjudanden som är för bra för att vara sanna vanligen också är det. ( )