När Kerstin Ekman går ut i skogen så är det ett hårt skattad, ihopträngd ömklig liten rest hon hittar; inte den enorma skog som en gång täckte Europa, på den tid då Nordeuropa var nymornat efter istidsdvalan och vindruvor växte i Skåne, ej heller den fortfarande enorma skog som täckte Skandinavien då riddar Olof och kung Sverre gav sig in i den och hittade fasan, eller ens den som fortfarande stod vid ingången till 1800-talet när mycket skog ännu innehöll månghundraåriga bjässar. Nej, idag får man vara nöjd om man hittar några små ynkliga lappar där ännu inte granen växer i rad på rad.

Förändringar har ständigt skett, men hastigheten de senaste åren har ökat kraftigt, och ingen tycks riktigt bry sig; nu skall allt vara så storskaligt som bara går, och välstånd skall växa där förut tjädern spelade eller Adam och Eva grodde. Samtidigt finns det ju skönhet kvar, och det skulle vara orättvist att påskina att titeln Herrarna i skogen enbart syftade på sådana nyttoevangelister som den professor som ansåg ordet »skog« utnött och förbrukat; det finns dessutom, förutom sådana ambivalenta personer som Carl von Linné, som när han inte ansåg skogens onytta för människorna ryslig var en överdådig iakttagare, diverse jägmästare, målare, naturskyddare och författare, på det hela taget mer angenäma bekantskaper än de moderna byråkraterna.

Boken handlar så inte bara om miljövård, utan om jakt, den medeltida synen på skogen som en fasans plats − nämnde kung Sverre kallade sin redogörelse för färden genom Sverige och över kölen vid Trondheim för »Gryla«, ett ord för skräck (som för övrigt i isländskan utvecklats till namnet på en barnätande häxa, vilken i modern tid fått ta på sig tomtens roll), och riddar Olof kom hem med ett trollskott på sig som blev hans död (styckena visar också på att detta är essä, och inte facklitteratur; annars hade förhoppningsvis inte en malör som den att blanda ihop Birger Brosa med Birger jarl fått passera) − viltmåleri, skogen som en plats för förändring i litteraturen, och rovdjuren. Sällan ges helt entydiga svar, mer än i att det behövs fler perspektiv än de som fås på huvudkontor i Stockholm parade med en veckas dyrt inhandlad älgjakt.

Man skall kanske inte alltid ta allt som sägs i boken för sanning, men det finns mycket av den i vad som sägs, och sättet det görs på är också njutbart, så såvida man inte tar med sig för starka förväntningar och egna idéer kan man få mycket nöje – ungefär som vid en promenad i skogen. ( )

''When Auden wrote, 'A culture is no better than its woods', he knew that, having carelessly lost more of their woods than any other country in Europe, the British generally take a corresponding greater interest in what trees and woods they have left. Woods, like water, have been suppressed by motorways and the modern world, and have come to look like the subconscious of the landscape. They have become the guardians of our dreams of greenwood liberty, of our wildwood, feral, childhood selves [...] The enemies of woods are always the enemies of culture and humanity.''

- Roger Deakin, Wildwood : A Journey Through Trees ( )