Varnhem, en mil öster om Skara, fick i början av 2000-talet ett stort uppsving i antalet besökare: det var ju där Jan Guillos Arn var uppväxt, och till skillnad från mycket annat i de där böckerna, så fanns ju det kvar i alla fall litegrann att titta på. Även bland klosterruiner är det kanske inte det mest spektakulära: kyrkan finns förvisso kvar, även om dess nuvarande utseende snarare härör från 1600-talet än medeltiden, men annars finns lite murrester, ett valv, och en bäck.

Besökare idag kan dock även gå upp för en liten kulle, och sedan stöta på något än mer unikt: resterna av en stenkyrka med anor från 900-talet, före den tid då äldre läroböcker normalt angav som egentlig startpunkt för kristnandet av Sverige. Här fanns rimligen en gammal storgård, som senare blev stommen i i munkklostets ägor, och när detta grundades var donatorerna därmed kristna sedan flera generationer.

Det är om deras värld som Västergötlands fornminnesförenings årsbok för 2019-2020 huvudsakligen handlar. Titeln Varnhem – från järnåldersgård till klosterstiftelse bör tolkas rätt. Undantaget ett förvisso långt kapitel om klostrets ägor och inkomster som de framstod under senmedeltiden, så handlar den främst om trakten klostret hamnade i, varför det blev just där, hur andra cistercienskloster var organiserade. Om tiden efter att Gustav Vasa konfiskerade alla klostrets ägor och munkarna gav upp finns i princip inget. Aningen förvånande är att det nästan inte finns något om klosterkyrkan som begravningskyrka för svenska kungar, men det får man väl anse vara ett ganska väl genomtröskat kapitel.

Efter huvuddelen finns som vanligt några artiklar i blandade ämnen, bland annat om restaurering av såväl en kopparpläterad gipsstaty som takstolen i en 1100-talskyrka samt emblematik i västgötsk kyrkokonst. Trevliga grejer. ( )