På en fråga om intelligenta djur så skulle nog många nämna delfiner eller schimpanser, möjligen vargar och elefanter, somliga kanske även (kaledonska) kråkor. Om det gäller svensk fauna specifikt så är det återigen vargen, möjligen någon kråkfågel eller vildsvinet (fullt jämförbart med hunddjuren). Anders Brodin, däremot, skulle förmodligen hålla fram talgoxen, vilket i viss mån framgår av titeln på denna skrift om arten.

råkfåglarna (även om talgoxen också kan uppvisa beteenden som skulle chockera de som vill tro att småfåglar är små gulliga varelser ur något Disney-alster). Och, som sagt, intelligent nog att klara flera av den sortens enkla tester som forskare tycker är roliga att klura fram, som att lista ut vad andra fåglar har för sig, förstå att man skall gå till ändan av ett plaströr istället för att försöka picka genom det, eller vad det nu må vara.

Det finns således en del att berätta: Brodin tycker dessutom om att vika ut sig åt olika håll, så även om talgoxarna är huvudtemat så hamnar han i diskussioner om Volterra-Lotkas ekvationer för populationsutveckling, allmän forskning om arters beteenden, populationsurval, papegojors språkförmåga eller bidans. Det hela är alltså tämligen essäistiskt, och även om Brodins stilistiska förmåga har sina begränsningar och man någon gång tror att han helt tappat tråden så förblir det älskvärt och trevligt.

Smartast bland mesar är en bok för en trevlig kväll: man får i sig roande anekdoter, en del lärdom i diverse ämnen och en delvis ny syn på vad som annars kanske bara skulle framstått som en besökare bland många vid fågelbordet. Naturen är som vanligt mer rik än man lätt kan tro. ( )