Konflikten mellan israeler och palestinier väckte mitt intresse redan för ett antal år sedan när min mor tog med mig till en demonstration mot Israels handlingar mot Palestina. Jag kommer ihåg att jag frågade vilken sida som var ”god”. Sedan dess har jag lärt mig mer om konflikten men jag har ofta tyckt att det har varit svårt att få ut sanningen – inte bara om det som händer för tillfället men även om konfliktens historia. Antingen får man en uppsats med händelser eller så får man en förenklad förklaring på en paragraf... vilket betyder att jag inte riktigt förstått vad som egentligen pågår; mer än att Israel ockuperar palestinskt land. Så när min lärare bad oss att välja bland media-relaterade böcker för hennes kurs så snappade jag snabbt åt mig den om Israel-Palestina.

Pernilla Ahlsén är en journalist som under nästan två år besöker olika kvinnor i Israel och Palestina för att lyssna på deras historier och synpunkter om konflikten. Det är både israeliska och palestinska kvinnor; alla med olika åsikter om det som händer.

En israelisk kvinna spenderar sin fritid genom att besöka vägspärrarna för att se till att soldaterna inte går för hårt på de palestinier som försöker att passera och en annan israelisk kvinna har förlorat sin dotter i ett terrordåd och anser att palestinierna är barbarer som befinner sig på mark som tillhör den judiska befolkningen.

I en palestinsk by så hade befolkningen husarrest i nästan elva månader av tolv för något år sedan - det behövs inte så mycket för att de ska få husarrest, till exempel som när de judiska familjerna anser att det är deras barns tur att leka i den palestinska lekparken. Då får inga palestinier lämna sina hem eftersom det anses att de utgör ett hot mot den judiska bosättningen. En ung palestinsk kvinna riskerar sitt liv varje dag för att smita över gränsen till Jerusalem varje morgon så att hon kan jobba och försörja familjen där hemma.

Det var väldigt intressant att läsa om konflikten från olika personers perspektiv; speciellt med tanke på att de flesta hade rätt olika åsikter och synpunkter. Speciellt de israeliska kvinnorna. Men det verkade som att de flesta av de som ansåg att ockupationen är rätt verkade vara otroligt påverkade av den propaganda som den israeliska regeringen har gått ut med när det gäller palestinier. Saker som”palestinier är farliga” eller ”palestinier dödar barn” var det många som sa... utan att leverera bevis för sina uttalanden. Enligt några var detta saker de fick lära sig i skolan.

Däremot var de palestinska berättelserna mindre om deras åsikter om vare sig ockupationen är rätt eller fel utan snarare om hur de hanterar att leva i den vardagen de gör. Yasmine som blev bortgift som femtonåring då hennes föräldrar inte längre hade råd att låta henne fortsätta vara barn ett tag till, Zleikha som har dedikerat sitt liv till att prata med barn och kvinnor som mår dåligt av husarresten de utsätts för flera veckor i taget eller Asma som arresterades efter att ha planerat ett terrordåd mot israeler för att protestera mot ockupationen.
Sedan dess har jag lärt mig mer om konflikten och insett att det är mer komplicerat än bara ont och gott.

Det var en ögonöppnare på många sätt att läsa den här boken. Plötsligt stod jag där med personliga berättelser, inte bara konkret fakta om konflikten. Det gjorde det mer verkligt och det gav mig en känsla av att jag som individ kan inte blunda för detta bara för att det inte råkar beröra mig i min vardag. Jag står fast vid att stötta den palestinska sidan. Israel har gång på gång gjort sig skyldig till brott mot mänskliga rättigheter och deras behandling av det palestinska folket är inhumant och förnedrande. Det känns som att det finns hopp när jag läser om alla dessa kvinnor och deras berättelser men för att det ens ska gå att diskutera en lösning så måste israeliska armén börja betrakta palestinierna som medmänniskor istället för maskrosor på deras gröna gräsmatta. ( )