Den blå tvålen är en granskning av realismen, närmare bestämt den franska, och vad i den som var så nytt och chockerande. Tidigare uttolkare har gärna pekat på att realismen ville skildra världen som den var, inte som den borde vara. Danius menar dock att realismen snarare skildrade världen som den såg ut att vara, att dess upptagenhet med detaljer och ting berodde på att den försökte frammana en åsyn av ämnet, snarare än ämnet själv.

Boken är akademiskt framtung: första kapitlet är genomgång av vad diverse tänkare, vissa själva författare i den realistiska traditionen, har haft att säga. Inte på det sätt som lärlingar inom humaniora brukar få arbeta, genom att ta någon mästares teori och sedan använda den på någonting, utan snarare på ett sätt som pekar på en av skillnaderna mellan naturvetenskap och humanvetenskap: den senare kan om den finner sig för tillfället sysslolös ägna sig åt studiet av sig själv, och läsa sekundärlitteratur som vore den primär.

Nåväl, till slut kommer man fram till grönare marker, då Danius faktiskt ägnar sig åt sådant som i alla fall denne läsare finner mer nöjsamt: närstudier av enskilda författarskap och verk. De det närmast gäller är Stendhals Rött och svart, Balzacs Förlorade Illusioner, och Flauberts Madame Bovary och Hjärtats fostran. Jag har nu bara läst ett av dessa verk, men som ämnet i alla fall till en början är realismen i stort, de aktuella ställena citeras och det finns ett nöje i att studera yrkesskickligt arbete även när man själv inte alltid förstår precis vad som pågår, så gör detta inte så fasligt mycket. Danius egen stil är det heller inget fel på, även om hon gärna upprepar goda formuleringar en gång för mycket (eller för lite. Den humorn hade texten tålt).

Hos såväl Stendhal som Balzac ägnas en hel del möda på att undersöka deras inställning till kläder. Hos Stendhal är de ett sätt att visa på huvudpersonen Julien Sorels växande status: från arbetare till informator till seminarist till privatsekreterare till adelsman på låtsas: varje steg i hans karriär föranleder klädbyte. Hos Balzac är det snarare modets förmåga att signalera status som är det viktiga. Sorel ville finna sig en hög position i ett samhälle baserat på stånd. Balzacs Lucien de Rubempré vill istället vara någon i ett samhälle ordnat efter smak. Det räcker inte att vara dyrt klädd, man måste också vara modernt klädd. (Naturligtvis gör Danius en hel massa andra poänger också, men dessa hör till de mer intressanta).

Även Flaubert ägnar sig ofta åt klädesdräkt, men det Danius då vanligen är ute efter är att förklara hur han på ett sätt frammanar en manlig blick av åtrå: en man ser på en kvinna han åtrår. Hon är passiv, ända ned till meningsbyggnaden; lutar på sin höjd sitt huvud, medan Flaubert istället visar på hur kroppsdelar och kläder ter sig för ögat; rör sig något är det en ljusskälla eller någon klädesdetalj som vinden griper tag i. Ingen handlar, strängt taget är det inte heller männen som ser, utan det är en kroppslös berättare; mannen skulle ha kunnat se det där, gör det möjligen också, men det är inget som uttalas.

Med den genomtråkiga men fulländade Hjärtats fostran är enligt Danius realismens program fulländat och därmed poänglöst: världen har visats möjlig att skildra som yta, intryck, och konstnärligt finns inte mycket kvar här att hämta. Vill man ligga i litteraturteorins framkant får man därefter söka andra vägar, fokusera på annat. Realismen har slutligt segrat över idealismen, och har bara att invänta modernismens stundande attacker. Men det är en annan historia. ( )

( )