I liked this series. I like capers. There were a lot of moving parts to the whole story, so it got a little confusing sometimes, and occasionally, the way things worked out for Our Heroes was a little too convenient, but overall, an enjoyable read. ( )

And the third one's the charm.

I loved this. I thought I loved the second novel, but this one pulls me by my heart strings just as much as it pulled my absolute gushing love of plot and twist. It turned out to be much less of a heist novel than the previous two, but that's okay because what we've got instead is a truly evolving team up against a truly, magnificently difficult enemy.

The best part is how all of it ties so very tightly to the previous two novels. From the spoiler spoiler spoiler in the first novel, to the spoiler spoiler spoiler spoiler spoiler spoiler in the second novel, to how each and every one of those wonderful bits and pieces wove together to make spoiler spoiler spoiler spoiler spoiler spoiler spoiler spoiler, when even a fantastic Now/Then sidebar that illustrates exactly how the spoiler spoiler spoiler spoiler spoiler spoiler spoiler worked out, and even then, I still can't figure out if Loch's plan worked because she's just that good or that she's relying on only a hella-huge pool of luck and goodwill.

I could give you a breakdown of all those spoiler bits, but I'm not. It's not fair to any of you sitting on the fence about picking up these novels, because YOU really NEED to READ them. You'll know exactly what I mean and be just as fucking delighted as I was.

The writing is damn fine. Everything is super crystal. The action scenes are absolutely fantastic, quick, colorful, and always in the service to the story. Even the character development twists flow like water, both contrary and obvious in retrospect.

And while I'm on about that: Having a love/death priestess on the team IS really and truly a GOOD REASON why there's so many damn hookups happening all over the place. It was never overboard, but it was definitely delightful and so damn necessary to the plot. My heart jumped into my throat, damn it. There were way too many serious reversals for our loveable heroes, even ones that I couldn't quite stomach. (I couldn't stomach one just because I loved his character too much.) Still, keep reading, because I'll tell you now that it is a cry-worthy ending.

Saying that this novel is satisfying just isn't cutting it. It's more of a fist-pumping gushfest of an ending that remains, even now, so bittersweet that I think I want to go lay down and cry.

Thanks, Netgalley! ( )

You won't see the end coming

All the pieces are there, but everything is so jumbled...plots within plots, tricks that are planned to fail...wow.

Read the whole series. It is fun and irreverent. ( )

You won't see the end coming

All the pieces are there, but everything is so jumbled...plots within plots, tricks that are planned to fail...wow.

Read the whole series. It is fun and irreverent. ( )

EFter att ha räddat republiken två gånger så måste naturligtvis Loch och hennes gäng av yrkesförbrytare göra det ännu en gång i Patrick Weekes The paladin caper; trilogin är trots allt äventyrsseriens vanligaste form. Den här gången är problemen naturligtvis större än tidigare, då fienden är de uråldriga varelser som en gång gick in i världen från sin egen och formade världens innevånare. Ett krig med hungrande varelser från ytterligare en annan dimension avslutades så genom att slå igen alla dörrar och låsa fast folk där de för tillfället befann sig däribland ett litet fåtal av dessa uråldriga som fanns kvar för att förbereda återkomsten. Eftersom vi stött på dem tidigare i serien känner de till det mesta om våra hjältar, och när de dessutom fuskar genom att ta över andras kroppar så är oddsen dåliga.

Loch och hennes vänner måste dessutom hantera att deras fiender nu är ute efter deras familjer, att andra gamla fiender återvänder, att Ululenia efter att ha besegrat andra fevarelser inte längre är en god enhörning – hon har tagit in deras ande och därmed en hel del av deras attityd. Eftersom det i bokens DNA finns lika mycket fantasy som den stora kuppen (och en hel del uppgörelser med rasism och idéer om att ondska är mer effektivt än godhet) så slutar det naturligtvis väl, och vi finner återigen att våra hjältar varit smartare än fienderna. Eftersom Weekes här dessutom är mer blödig än han är när han skriver för Bioware är slutet dessutom mindre olyckligt än vad man kunnat vänta sig, på flera sätt. ( )