Ingen genre är så självupptagen som essän: förutom att litteratur (här taget i sin allra vidaste mening: allt skrivet menat att läsas) rent allmänt är den enda konstform som sysselsätter sig med sig själv i betydande grad – det finns ingen eller mycket lite musik som tolkar annan musik, ingen teater som diskuterar annan teater, inga skulpturer som avbildar andra skulpturer – så är det få romaner som handlar om romaner, ingen poesi som handlar om poesi, och mängden facklitteratur som behandlar annan facklitteratur är nästintill försumbar. Så icke med essän: där är det närmast en egen subgenre att skriva essäer om essäer, vad begreppet innebär och hur det bör avgränsas. Ja, dessa är nästan lika många som essäerna som är till för att förklara att det författaren skriver inte är något som går att pressa in i tidigare kända fack.

Som all självupptagenhet är riskerna påtagliga: givet en tillräcklig dos charm så kan resultatet bli förtjusande, men satt i händerna på en lagom tråkig typ så blir resultatet outhärdligt. Essän vetter mot de flesta former av litteratur, och tyvärr är manifestet en av dessa. Om författaren dessutom är en av dessa professorsfilosofer som efter att ha upptäckt sig vara i besittning av ett språk snarast gör sitt bästa för att ta kål på det, så kan man genast flytta alstret från bokhyllan till medicinskåpet, där det kan tjänstgöra som sömnmedel.

Nu är det tack och lov bara en av essäerna i denna antologi som jag således vill förvisa, nämligen det outsägligt tråkiga stycke text som producerats av Theodor Adorno. Att jag, förutom att falla i sömn av hans prosa, inte håller med om hans analys av essän som en form av superkritik, hjälper icke: jag skulle snarare vilja definiera essän som en genre, i vilken det står författaren fritt att tala om vad han än må önskar, med det enda villkoret att han samtidigt skall gestalta sig själv. En essä skall vara tydligt märkt av det intellekt ur vilket det sprungit: man skall, för att ta ett par exempel från de författare som antologiserats, aldrig kunna läsa en essä signerad Viriginia Woolf och ta den för skriven av Marcel Proust. Detta innebär inte att texten behöver innehålla ett jag, eller ens behandla självbiografiskt stoff, men efter avslutad läsning skall man kunna säga något om författarens temperament eller åsikter. Misslyckas detta är det inte essä, utan kritik, eller reportage, eller varför inte bara – pretentiöst pladder.

Melberg tar förvisso upp fler kännetecken: essäisten som en aldrig färdigskriven författare, spel mellan avskildhet och handling, essän som beroende av erfarenheten och minnet, men till syvende och sist måste man, alla karakteristiker till trots, ändå konstatera att essän är en svår konst: de regler som nybörjaren normalt måste ta till sig för att som mästare kunna bryta mot är här som bäst riktlinjer. Essän är också nebulös, och kan dyka upp där man minst anar det.

Hittills har jag uppehållit mig vid främst essäer i allmänhet och ett dåligt exempel i synnerhet. Dags för mer positiva ordalag och mer konkretion: Melbergs bok är trevlig läsning, dels eftersom Melberg är en utmärkt introduktör till de olika författarskapen, dels eftersom det oftast faktiskt skribenter som både är habila med pennan och viktiga för essäns historia som presenteras. Jag må finna den luft som Emerson söker väl tunn att andas, eller Robert Burtons anatomi över melankolin lite väl dystertung, men detta vägs upp av den muntra undergångsstämningen hos Thomas Browne, Sören Kierkegaards nedsablingar av danska statskyrkans byråkratkristendom, Virginia Woolfs stilkonst eller Hannah Arendts skarpa analys (och nu tar jag bara författarnas mest framstående drag; jag vill långt ifrån antyda att Woolf inte skulle vara fullgott analytisk eller att Kierkegaard inte skulle vara rätt nöjd med att än en gång kunna dra i harnesk mot biskop Martensen). Skall man i sammanhanget anföra mer kritik måste det bli mot den stundom erbarmliga korrekturläsningen, som med irriterande regelbundenhet lett till att ord korrumperats efter att ha lästs in i dator.

Boken syftar främst till att skildra en internationell utveckling (och då främst på franskt, engelskt och tyskt område, där essän i huvudsak förädlats), men i slutet finns en avdelning för svenska essäister. Av dessa torde Frans G. Bengtsson vara den ende riktigt självskrivne, även om varken Klara Johanson eller Horace Engdahl torde haft några större bekymmer att slå sig in. Det fjärde exemplet kan få tjäna som exempel på hur brett ordet essä kan tolkas och här har tolkats: Marianne Höök, förvisso utmärkt som stilist men ändå i den text som presenteras snarast festreporter. Johansons bidrag är ett bidrag i rösträttsdebatten, vilket får tjäna som exempel på vanskligheten i att bruka ironi i en genre med från början oklar syftning, Engdahl bidrar med en betraktelse över Freud och essän, medan Bengtssons funderingar i gröngräset rör sig mellan assyrierna, Wordsworths poesi och moderna byråkraters klåfingrighet.

Ett ytterligare kännetecken på essän: eftersom den inte gör anspråk på fullständighet eller systematik finns det ingen självklar avslutning; det finns ingen punkt vid vilken författaren kan stanna och konstatera att ytterligare tillägg enbart skulle fördärva utan att först prova att införa det. I syfte att undvika sådan punkt så avhåller jag mig från ytterligare betraktelser, även om det är lockande att skriva utförligare om såväl enskilda essäer som de kännetecken Melberg identifierats. Ett betyg så gott som något. ( )