Jag vill inte kalla min reaktion på boken för besvikelse – det är ett på tok för kraftigt ord. Men ändå: det känns som om det saknas lite glöd i essäerna, som om det ibland är lite för självmedvetna, som de inte riktigt fogats samman till en helhet.

De är inte det att det är något större fel på de enskilda numren: texten »Om essäkonsten« är en alldeles utmärkt utläggning där textens vetskap om att den själv är en essä fungerar ypperligt, »Bing!« ett trivsamt strövtåg i Bamberg med ett ord ständigt retande minnet, »Pappa« en fin text om en nyligen bortgången far. »Den akademiska felparkeringens konst« är ett utmärkt försvar för att hålla sig med i alla fall ett litet fåtal personer som kan göra lite som de vill (England håller sig med en hel sådan samhällsklass, och än har det landet inte barkat alldeles åt helvete, oavsett vad sagda klass må tycka), dessutom med en något oväntad resonans för mig.

Men ändå: när Bengt Lidforss dyker upp för tredje gången, efter att ha fått en hel egen essä, när Sjöberg omigen markerar sin skepsis inför klimataffekten, eller när han efter ovan nämnda text om essäkonsten i en helt annan text också kommer med kommentarer i en essä om hur en sådan skall skrivas, då tycker man boken varit förtjänt av en genomgång i sin helhet för att sådana skavanker inte skall tillåtas skymma att boken annars troligen är långt bättre läsning än det mesta annat som i år släppts till de läsande massornas förnöjelse.

Sjöbergs stilistik i allmänhet är fortsatt mycket god, liksom hans fortsätta förmåga att gå från det allmänna till det personliga (en möjlighet i essän han faktiskt inte tar upp), och även om han tvekar på förmågan till sådant entusiasmerande så lyckas han i alla fall få mig att vilja söka efter Lidforss på antikvariaten. ( )