Islänningarna tycks vara ett otåligt folk: de gjorde i stort sett slut på all egen historia på ett par hundra år. I alla fall är det intrycket man får av Alf Henriksons Isländsk historia, som har mycket att meddela om den isländska fristatens dagar men mycket lite att säga om tiden som en del av de norska och danska rikena.

Mycket från de där inledande århundradena är sådant som snarare hör till litteraturen än historien: trots att islänningasagorna nog för det mesta var baserade på verkliga händelser så förvandlades de med tiden till världslitteratur under de där första århundradena efter kristnandet, då var och varannan islänning tycks antingen ha sysslat med litteratur eller avdagatagandet av andra islänningar (och, i brist på sådana, norrmän). Särskilt företagsamma öbor gjorde bådadera, men när man väl blev norska undersåtar fick verksamheten upphöra: tyvärr så började man i fel ände och lät det litterära intresset stryka på foten för att spara krafterna till dödandet – i synnerhet av diverse misshagliga, av kungen utsända, dignitärer –, men med tiden så stora problem med oskälig handelsbalans och piratinvasioner att man var tvungen att avstå även detta nöje. Stort mycket mer tycks man inte ha åstadkommit, utöver bevarandet av gamla skrifter, vilket å andra sidan får sägas vara en gärning av mer bestående värde än mycket annat som gemene tidigmoderne nordeuropé kunde sysselsätta sig med.

Isländsk historia är en ganska tunn sak, och utöver sammandrag av islänningasagor tycks Henrikson haft problem med materialet och har därför bland annat slängt in ett stycke jämförande poetik: en del av boken består bara av översättningsjämförelser av några stycken ur Havamal, vilket inte är ointressant i sig men skäligen poänglöst som exempel på isländsk historia. Tyvärr är nog detta en av de mindre lyckade av Henriksons historieböcker; en mer komplett behandling av islänningasagorna och utelämnande av senare händelser hade troligen gjort den mer helgjuten. Skrivandet i sig är det ju inget fel på. ( )