Sista delen av Peter Madsens Valhall har nu nått marknaden, och föga överraskande handlar det om Ragnarök. Tjalve och Röskva har nu tjänat hos Tor så länge att det börjar bli dags för dem att ta sig hem, men då måste Tjalve först hitta sin Fylgja, något som inte är så lätt. Snart nog får de än värre problem: Fenrisulven är lös, Freja är borta, och utan henne blir det ingen mer sommar. Dessutom börjar Röskva få syner…

Som vanligt blir det inte riktigt vad man förväntar sig när Madsen är i farten: en stor strid är det, och gudarna måste offras, men knappast på det sätt som man kan tro. Dessutom fortsätter Loke att få relativt bra press: han är förvisso feg, opålitlig och lite för svag för allas bästa, men han är ingen förrädare, även om han hamnar i fören på Nagelfar. Han visar dessutom sig dessutom ha börjat sig bry sig om de unga människorna, om än bara en liten, liten smula. För att väga upp hans rehabilitering är dock Fenrisulven inte längre en halvtam varg för Röskva att kedja och ta hem, och både han och Midgårdsormen dyker som väntat upp utanför Asgårds murar.

Alltför mycket skall väl inte avslöjas av slutet, mer än att det är bitterljuvt, på mer än ett sätt: Ragnarök har skett, men än tycks inte alla asagudar döda. Dessutom tycks det ha dykt upp nya aktörer på marknaden: typer med namn som »Ansgar« och »Poppo« tycks vara på jakt efter lärjungar, även om det verkar oklart vad man skall tro på deras Gud för: de gamla verkade på det hela taget som en betydligt mer intressant skara.

Völvans syner är en värdig avslutning på en bra serie, kanske inte helt ortodox i framställningen, men mycket läsvärd. ( )

Valhalla, for længe siden
Røskva og Tjalfe er på vej hjem til forældrene, da de opdager spor efter Fenrisulven. Tjalfe finder sin fylgje, en følgeånd, i skikkelse af en lille killing og Røskva ser syner, hvor Fenrisulven sluger solen. Da de når tilbage til Asgård, opdager de at Fenrisulven har bortført Freja og at Fimbulvinteren er oprindet. Det indvarsler Ragnarok. Jætten Surt har taget kontrollen over Fenrisulven og Loke kommer som altid i klemme mellem Surts Muspelhorde og Asgårds styrker. Surt har tøjlet solens kraft i sit sværd Lævatein. Sværdet har så stor magt at det kan bryde Fimbulvinteren og tillade Surt at sejle i sit skib Neglfarer, der er lavet af de dødes negle. Han praler af at have fået Fenrisulven til at sluge Freja og af at have tøjlet solens kraft. Undervejs kommer han også til at tø isen op omkring Midgårdsormen og alt er nu klart til Ragnarok. Alt ender godt, Solen tændes igen, Fimbulvinteren er forbi, men hvor er guderne? Og hvem er ham der Ansgar, der venter i Midgård?

Fremragende tegneseriegendigtning af nordisk mytologi. ( )