I början av 1706 var läget sannerligen inte ljust för de svenska trupperna i Polen: den sachsisk-polske härskaren August den starke och den ryske tsaren Peter den store hade bestämt sig för att förena sina trupper. Skulle de lyckas, skulle deras övertag vara sådant att Karl XII och hans karoliner knappast skulle kunna motstå dem i längden. Först måste dock Augusts trupper i Sachsen förena sig med den större rysk-polsk-litauiska hären, och för att göra det måste de kringgå eller besegra en svensk kår ledd av Carl Gustaf Rehnskiöld,stationerad i västra Polen. Detta såg nu egentligen inte ut att bli särskilt problematiskt: den sachsiska kåren var ungefär dubbelt så stor, var väl utrustad och leddes av den beprövade kommendanten Johann Matthias von der Schulenburg.

I slutet av januari bröt Schulenburg upp och började marschen in på polskt område. De logistiska problemen var dock enorma; mannarna hade inte mat för många dagar och det var kallt – men ändå varmt nog för isen på Oder skulle visa sig bli ett problem. Till slut var man dock inne på polsk mark, och intog en stark ställning på en kulle. Rehnskiöld var bekymrad: han visste att ställningen var så stark att den endast med stora svårigheter skulle betvingas. Bättre vore att möta sachsarna på ett öppet område, där det överlägsna svenska kavalleriet skulle komma mer till sin rätt. Han beslöt sig för ett av de äldsta tricken i boken: en skenreträtt.

Schulenburg svalde betet, och utanför Fraustadt kom det till strid, en strid som skulle ända i en av de svenska vapnens mest lysande segrar. Om hur detta gick till berättar Oskar Sjöström i Fraustadt 1706: ett fält färgat rött. På det hela taget verkar det vara en solid skildring av ett rätt bortglömt slag (som dock trots allt ledde till att fred kunde slutas med August den starke och att den karolinska armén kunde gå under i Ryssland): kompetent skriven (även om ett par stilgrepp överutnyttjas och bildspråket någon gång får en att rycka till), skildrandes inte bara de svenska förberedelserna utan även de sachsiska. Utöver det finns det väl kanske inte så mycket att säga om själva slagskildringen; det är den blandning av blankt stål, inälvor och panik som man väl har rätt att förvänta sig idag.

Mer intressant är då kanske de två myter som författaren vill skaffa undan: dels att Rehnskiölds taktik vid Fraustadt på något sätt skall ha varit modellerad på Hannibals vid Cannae – Rehnskiölds båda kavalleriflyglar gjorde visserligen kringående manövrar, men endast en av dem beordrades till detta, och de främst för att manöverutrymmet var begränsat – dels att det avdagatagande av ryska soldater som ägde rum efter slaget skall ha varit något alldeles särskilt barbariskt. Här tycker jag han misslyckas något: han visar visserligen att många av de uttalanden som gjorts om saken byggts på dåligt informerade andrahandskällor, som blandat ihop en skara krigsfångar med de ryska soldater som fälldes när de flydde, men han verkar inte riktigt vilja erkänna att det som faktiskt hände var nog så stötande för moderna sinnen. Vad som skedde var att 500 ryska soldater stacks ned eftersom Rehnskiöld ansåg att de försökt ge sig ut för att vara sachsiska soldater – pardon var något som inte kunde tas för givet och han var enligt tidens sed i sin fulla rätt att göra detta. Även om Sjöström har en god poäng i att det är viktigt att sätta saker i sin kontext– att prata om »etnisk rensning« som vissa gjort blir bara fånigt– så får kan man inte relativisera hur långt som helst.

Nå, på det hela taget är väl detta en läsvärd bok; hyser man ett brinnande intresse för gamla slagfält och liknande är den nog till och med utmärkt. ( )