Ortsnamnsforskning är en av de där fantastiska humanistiska vetenskaperna vars praktiska nytta är lika med noll men som ändå bör sättas högt då de har den bästa av egenskaper: det är helt enkelt förbaskat intressant att få de här skärvorna av forntid serverade, speciellt som de i många fall är det enda medium som förmår frambära röster från tider innan skrivkonsten nådde detta fjärran nord, för även om vad de framviskar ofta är svårtytt eller utan större innehåll så besitter det ändå sin egen poesi som inte står resterna av skaldediktningens efter.

Vad har då ortnamnsforskningen kommit fram till? Tja, till skillnad från Frans G. Bengtsson vet vi nu till exempel att Teckomatorp troligen vittnar om att en herr Tidhkomi (eller hur nu danskarna skulle stava det; betydelsen är i vilket fall troligen ›han som kom vid läglig tidpunkt‹; ett namn som naturligtvis lätt leder till uppmålade scener om den stressade järnåldersfamiljen vars schema plötsligt underlättas när ungen väljer att inte titta ut vid fel tidpunkt) där började på ett nybygge. De namn som tas upp är sådana som kunnat förses med tolkningar med visst mått av säkerhet, ehuru graden sådan ibland ändå är påfallande låg. Dessutom sägs i förordet att genomskinliga ord skall ha uteslutits, vilket nog får sägas vara en sanning med modifiktation: man kan ifrågasätta vad poängen är med att ta med sex olika poster med namnet »Ås«, när de alla har samma tolkning; endast exakt vad som åsyftas skiljer sig mellan orterna. Man kan även ifrågasätta den okritiska identifikationen av de olika folk Jordanes räknade upp soim boendes på Scandza med diverse folk i olika härader; för förvisso kan man tämligen lätt hitta ett par klara kandidater till ett par av namnen, men sedan urartar det ganska snart i göticistiskt grubbleri.

På pluskontot står istället som sagt att ämnet är intrinsiskt intressant, och de Jordanes-relaterade artiklarna är få. Då är det betydligt vanligare att se hänvisningar till orter som fått byta namn någon gång under artonhundratalet till följd av järnvägens och postväsendets krav på distinkta namn på olika orter; detta tycks faktiskt vara den absolut mest aktiva perioden vad gäller namnbildning, även om det i många fall handlar om relativt skonsamt byte till något mer okända namn eller ändringar av ändelser. I jämförelse är nittonhundratalet helt dött, med en ytterligt liten mängd nya namn (främst flygplatser). I några fall har även orter med namn som kan verka mindre tilltalandefått lov att ta sig nya; man kan förstå att innevånarna i Kräkångersnoret kände sig lättade när de fick postadress Lövsele istället. ( )