Det är svårt att inte tycka om Johan Henric Kellgren sådan man möter honom i första halvan av hans av Svenska Akademien utgivna Skrifter (alltså den halva som innehåller poesi och prosastycken, till skillnad från den som innehåller dramer, vilken jag inte tyckte intressant nog för kostnaden): Kellgren är en gycklare av oförnuft, men inte till den grad att han själv blir ovettig. Han visar dessutom upp goda prov på självironi. Det är sant att mycket av vad han skrivit idag ter sig åldrat och gistet; så gammalt att det knappast längre är njutbart, om än icke en ren pina, men det finns sådant som fortfarande ter sig intressant, av olika skäl.

Främst av dessa är väl de satiriska dikter han idag väl främst är bekant för: »Mina Löjen«, »Man äger ej snille för det man är galen«, »Ljusets Fiender« och »Dumboms Leverne«. I synnerhet den senare med sina truismer och ibland skarpa naivismer är läsvärd i och av sig själv, utan yttre motiv, speciellt som den hoppar mellan att driva med dumbommen, och genom honom driva med annat:

Teologien höll han på
I tretti år med, vid sin pipa;
Men kunde aldrig rätt begripa
Vad ingen mänska kan förstå.

(fast just dessa rader kanske i ärlighetens namn framstår något annorlunda idag än de gjorde då).

För det mesta är versen dock rätt träaktig, utan upplivande innehåll, vilket gör att det inte är någon bättre läsning. Det finns ett par riktigt sövande panegyriker över kungligheter och annan liknande vers som den som är beroende av en maktfullkomlig monarks välvilja bör producera, och diverse dikter över dygder och annat som idag får anses helt dött.

Prosan kan stundom vara, intressant, i synnerhet när Kellgren diskuterar kritik – hans insats och generositet på detta område är väl med lite perspektiv minst lika viktiga som hans diktning (här ser man bland annat varför Strindberg tyckte det viktigt att bevisa att 2×2=5), men inte heller den är alltigenom god läsning – Åminnelsetalet över Johan Wellander hoppade jag direkt över, liksom ett par andra bitar. Kvar fanns dock ett för det mesta intressant innehåll, även om uttrycket idag är väl stelt. Kellgren är varken den mest eller den näst mest idag läsbara av samtidens författare, men han kan ändå vara värd ett getöga. ( )