Naturligtvis finns det några självklara kapitel i en sådan här bok; det vore snubb på tjänstefel att skriva en sådan här bok utan att ta med den tyfon som räddade Japan från mongolernas andra invasionsförsök, eller att inte ta upp de vintrar som satte P för Napoleons och Hitlers ryska kampanjer (även Karl XII hade möjligen förtjänat att tas upp här; även om han faktiskt hade tillräckligt respekt för logistikens problem för att undvika att duka under även om han drabbades av en ovanligt usel sommar). Andra stycken är svårare att förstå vad de har i boken att göra. Baserat på en enda rad hos Cassius Dio, som säger att »kraftig nederbörd och starka vindar« gick till strid mot romarna, tillsammans med Arminius germaner i Teutoburgerskogen, målas ett riktigt helvetesoväder upp, med »hagel stora som sparvägg«. Förvisso var väl en sådan storm inte ämnad att öka de romerska legionärernas chanser, men den var knappast den avgörande faktor som den utmålas som. Styckena om den italiensk-österrikiska fronten under första världskriget, och Vietnamkriget, verkar dessutom båda skrivna för att författaren har personliga kopplingar till dessa. Å tredje sidan får man mer oväntade stycken, som hur dåligt decemberväder var en förutsättning för Ardenneroffensiven.

Om det nu finns kapitel som är överflödiga, finns det då kapitel som borde fått ta deras plats? Ja, otvivelaktigt. Det kan inte ses som annat än en grov miss att inte ta med Karl X Gustavs tåg över bält, för sällan har det väl varit tydligare hur vädret en viss vinter påverkade två länders framtid. Eftersom även klimat tycks ha definierats in i ›väder‹, så skulle man dessutom kunnat ta upp Slaget vid Hattin, vilket nästan tog död på kungariket Jerusalem. För att till viss del råda bot på detta har den svenske översättaren, Thomas Roth, skrivit ihop ett kort kapitel om vädret i Sveriges historia, som behandlar Lützen, tågen över Bält, Narva och Viborgska gatloppet. Heder till honom, synd att det skall behövas. ( )