Cliquer sur une vignette pour aller sur Google Books.
Chargement... Enuma elish : det babyloniska skapelseeposetpar Anonymous
Aucun Chargement...
Inscrivez-vous à LibraryThing pour découvrir si vous aimerez ce livre Actuellement, il n'y a pas de discussions au sujet de ce livre.
Mitt intryck är att Wikander lyckats åstadkomma en framställning vars stilnivå -- med undantag för enskildheter i ordvalet -- speglar ett förhållningssätt präglat av vördnad för gudarna, kanske rent av bävan inför Marduk och till lika delar förundran och vördnad inför skapelsen. Wikander håller avsiktligt en hög, dock inte metrisk, stilnivå i sin översättning, eftersom akkadiskan i eposet snarast är en motsvarighet till den homeriska dialekten av grekiska, och eposets språk upplevdes enligt Wikander inte som naturligt tal av den som reciterade.
Aucune description trouvée dans une bibliothèque |
Discussion en coursAucun
Google Books — Chargement... GenresClassification décimale de Melvil (CDD)892.1Literature Literature of other languages Middle Eastern languages Akkadia, Babylon, Mesopotamia, and SumerÉvaluationMoyenne:
Est-ce vous ?Devenez un(e) auteur LibraryThing. |
Själva historien går väl inte direkt utanpå andra liknande skapelsemyter: två urgudar möts i det urkaos som bara består av dem själva, avlar yngre gudar som med tiden uppreser sig mot sina anfäder och dödar dem varpå de skapar jorden och människorna. Detta sker faktiskt två gånger: först är det urfadern Apsu som stryker med när han klagat på att ungdomarna väsnats för mycket medan hans maka Tiamat visat sig mer överseende, men när sedan Marduk föds och får fyra vindar att roa sig med blir det för mycket även för Tiamat, som rustar sig för att slåss mot övriga gudar och skapar en samling hiskeliga demoner att ingå i sin armé: en lindorm och en drakorm, en lejondemon, en skorpionman och en tjurman samt vilda väderdemoner, liksom några vad det verkar mindre förfärliga varelser: en hårig man, en fiskman och en vild hund. Efter att Marduks far och farfar i tur och ordning misslyckats med att besegra Tiamat så utser de andra gudarna Marduk till sin härskare, och han besegrar snabbt henne, och liksom senare Oden med bröder så bygger han jorden från hennes kropp: ögonen får via en ordlek bli källor för Eufrat och Tigris, och hennes juver blir till berg. Sedan ordnar de lata gudarna fram människor för att själva slippa arbeta, och allt slutar med en rätt långtråkig uppräkning av Marduks femtio namn, som dock de språkintresserande babylonierna tycks ha funnit mycket spännande att fundera fram etymologier för.
Översättningen är i allmänhet bra, även om man kan tycka att ett epitet som »gudarnas kanalinspektör« förlorat lite av sin ståtlighet de senaste 3000 åren och kanske hade förtjänat en något mindre direkt översättning. Den akkadiska versen verkar inte ha varit speciellt sträng i formen, och mycket av det poetiska ligger i assonanser och liknande, vilket gör att mycket av de ursprungliga poängerna endast kan återges ofullkomligt. De inledande kommentarernas jämförelse med tidiga judiska myter är också intressant, även om jag undrar om parallellerna så entydigt pekar på påverkan mellan Enuma Elish och Herodios tidga syntes av den grekiska religionen? Så unikt är väl inte världens uppträdande ur ett urkaos och konflikter mellan äldre och yngre gudar (som sagt tycks det mig finnas en möjligen ännu starkare parallell i de nordiska myterna), men det är egentligen en petitess, en anmärkning på en enskild uppgift i en mycket utförlig introduktion.
Den som tycker att skapelsemyter och historier om gudar med underliga namn borgar för bra läsning lär i vilket fall i Enuma Elish få sitt lystmäte, och det är bara att tacka Wahlström och Widstrand för att de i sin klassikerserie valt att satsa även på lite mindre självklara nummer. ( )