Det är inget fel på ambitionen i Fredrik Charpentier Ljungqvists Den långa medeltiden: skildra historien i Norden från ca år 500 till medeltidens slut på knappa 300 sidor. Självklart blir det inte en speciellt ingående studie, många aspekter går förlorade och vad som finns kvar får inte alltid utrymme för mer än en kort introduktion, vilket späs på av en viss tendens till upprepningar.

Huvudtesen är likväl att länderna i Norden i mångt och mycket liknade varandra i socialt och kulturellt avseende, även om de politiskt hade separata utvecklingslinjer. Detta får väl i viss mån sägas vara en förutsättning för denna typ av bok, och därför inte särskilt förvånande. Författaren är arkeolog med inriktning på bland annat klimatförändringar, och detta speglas i att dessa får relativt mycket utrymme, med närmare betraktelser av såväl den temperaturnedgång som inledde perioden som den lilla istidens inverkan mot dess slut. I övrigt är det en tämligen rättfram historia, som inte bjuder på riktiga överraskningar eller direkta grodor (en sak har jag funnit som varit felaktig: Dal ingick under medeltiden i Västergötlands lagsaga).

Denna oförmåga att överraska är till viss del en direkt följd av huvudtesen: om ländernas utveckling var likartad, så följer att den som redan är bekant med ett av dem är i mindre behov av introduktion till de andra. Eftersom boken dessutom är så kort finns inte heller utrymme att gå in på detaljer om enskilda områden, vilket också sänker möjligheterna för nyheter. Den långa medeltiden är troligen en utmärkt introduktion för den som endast kan mycket lite om nordisk medeltida historia, men för den som redan känner sig påläst är den snarast en repetitionsövning. ( )