Erik Axel Karlfeldts rykte har dalat väsentligt. I samtiden vann han rykte och berömmelse genom att framgångsrikt ikläda sig rollen som ämbetsmannaskalden, den som levde ett i stort sett borgerligt liv (med vissa klädsamt bohemiska drag), och då och då framträdde som högtidstalare. Hans diktarmanér var nittiotalisternas, och han höll fast vid den enkla grundtonen och den allmänt tillbakablickande konservatismen. Han var visserligen en av de akademiledamöter som gjorde att församlingen åter kunde anses innehålla åtminstone några av tidens främsta, men skillnaden mot företrädaren Wirsén kan främst ha varit att Karlfeldt inte så aktivt torgförde sina åldrade ideal.

Staffan Bergsten vill i Karlfeldt: dikt och liv ge honom upprättning. Undertiteln säger en hel del: detta är en bok som förenar litteraturkritisk undersökning med biografi, i den ordningen. Karlfeldt framställs som ypperligt skicklig inom sina självvalda begränsningar. Hans förmåga att frammana klanger, följa metrik och undvika strider med syntax framstår som ypperlig, kanske endast jämförbar med mentorn Frödings. Idag värderas sådant lägre, men möjligheten att lära sig njuta av det är inte stängd.

Mer biografiskt ägnas mest uppmärksamhet åt två drag i Karlfeldts liv: erotiken, och strävan efter säkrad status. I gymnasieåren hamnade fadern i ekonomisk knipa, förfalskade växlar, och därefter var Karlfeldt tvungen att som informator och lärare hanka sig fram tills han kunde ta examen och få ett arbete som säkrade honom ekonomiskt och socialt men tillät honom att dikta. Denna strävan hindrades dock ett par gånger av den köttets lust som gjorde att han fick svårt att behålla lärarbefattningar – en lärare vid samskolor kunde inte ha dambesök på rummet, och att kurtisera rektors hustru är inte karriärbefrämjande.

Just denna lust är ett av de framträdande dragen i diktningen. Den formella fulländningen har också nämnts. Ett tredje element, och kanske det som idag har lättast att nå en publik, är naturskildringen. I Karlfeldts dikter är det sensommarnatt, höstbrand, savning i vårtid; det uppträder formliga ängar med allehanda blomster. Hans botaniska lärdom var stor, hans förmåga att omsätta den på vers knappast mindre.

Bergstens biografi har stora förtjänster, inte minst dess försök att förklara och framhålla Karlfeldts diktning, utan att rygga för hans personliga misslyckanden (det var först efter en hel del försök i andra riktningar han gifte sig med sina barns moder). De biografiska bitarna är delvis skissartade: Karlfeldt höll sina kort nära till bröstet, och brevväxlingen ger inte alltid tillräckliga ledtrådar. Karlfeldts nobelpris ter sig i efterhand något överdrivet, men här förstår man bättre. Det handlade i alla fall inte om ekonomi, som skvallret påstår, utan snarare om en hyllning till en man som var den främste och kanske siste i en tradition. ( )