Jag vet inte om det epitet Pär Lagerkvist försåg sina Onda sagor med är direkt rättvist: de är definitivt mörka, fyllda med ångest och pessimism, men ondska? När en berättelse som »Hissen som gick ner i helvete« – en mycket bra berättelse för övrigt, även om titeln gärna kunde fått vara mindre avslöjande – inte består av svavel och rök, utan något betydligt sjaskigare, så finns det trots allt någon sorts försoning.

Men, som sagt: ångest finns det gott om, liksom ibland skräck: ett spöktåg, en stackars sinnessvag som tror sig vara Frälsaren, eller Sommarmorgon som försöker få en man att försonas med sin döende bror. Min favorit är nog »De vördade benen« om hur innevånarna i två krigförande länder får höra att spökena efter deras hyllade krigare tycks ha börjat umgås med varandra, startar undersökningar, konfronterar spökena, och får höra att de visst fortfarande hatar varandra, men att de byter ben för att få lite ordning i gravarna. Eller »En hjältes död«, där en man betalas 500 000 för att balansera på ett kyrktorn och ramla ner och dö – den känns snarare som den är från de senaste åren, inte från mellankrigstiden.

Onda sagor är inget för den som vill ha sockervaddsläsning, men annars är den definitivt rekommendabel. ( )