Nikolaj Gogol är en av den ryska litteraturens tidiga stora namn, ibland kallad den ryska realismens fader. I så fall måste »rysk« inte vara preciserande utan en modifierande, ty de två verk jag nu läst i samlingsvolym, Det förlorade brevet och Kappan, är ungefär lika realistiska som Mästaren och Margarita, och det förekommer såväl häxsabbater som spökerier.

Det förlorade brevet är en berättelse om en kosack som rider med brev till tsaritsan men hamnar på middag med djävlar och häxor: en liten standardmässigt utformad folksaga om hur klurig person överlistar onda makter, för all del rätt trevlig som sådan men inget omvälvande.

Kappan är det bättre kraft i; en lägre tjänsteman i S:t Petersburg, mobbad av arbetskamraterna, utan intressen utanför jobbet, finner sig en dag nödgad att skaffa en ny kappa: hans gamla är så sliten att den inte längre kan lappas. Besparingarna går åt, en gratifikation blir större än beräknat, och så en dag har han en tjusig ny kappa och med den dvinner han lite värdighet. Men ack, livet är hårt: aldrig tidigare har han varit på fest med arbetskamraterna, men dessa bjuder nu in honom på sådan för att fira det nyinskaffade plagget, och på vägen hem rånas han och tvingas gå tillbaka till den gamla, som är långt från tillräcklig i den ryska kölden. Kort, effektivt och grymt, utan mycket hopp eller nåd.

Första kontakten med Gogol ledde inte till spontana fyrverkerier eller annan uppsluppenhet, men en trevlig liten stund. Bekantskapen kommer i mån av tillfälle troligen tas upp igen, men någon brådska finns inte anledning till. ( )