Trots att jag egentligen borde sluta köpa böcker av samma typ som Mikael Parkvalls Vad är språk? så var det svårt att motstå – den för bibliotek avsedda överskottsupplagan var ju så billig. Mycket i den var som väntat sådant som redan stötts på på annat håll, även om vissa frågor, som de om det finns några språkliga universalier var nya (sammanfattning: de som finns är mycket få, och förutom grundregeln att inget språk är så inflexibelt att det inte kan användas för att säga allt som kan uttryckas på något annat språk (det är bara en fråga om hur långrandig man måste bli), så är det bara några få generella regler som tycks hålla, som i vilken ordning ett språk skaffar sig grundord för färger).

Parkvalls bok är dock betydligt bättre än mycket annat i den vägen jag läst: vetenskapligt på en hyfsad nivå, med läsanvisningar, lättläst utan att bli infantil, med en förmåga att ta ut svängarna ibland. Stycket om hur grammatisk komplexitet kan uppkomma är också bra, och visar varför Esperanto aldrig kan bli ett vardagsspråk utan att samtidigt skaffa sig en hop undantag mot reglerna (det grammatiskt knepiga kan bland annat uppstå eftersom det är uttalsmässigt praktiskt).

Det är inte en speciellt tjock bok, men allt tycks välfunnet och man lämnas inte med några stora frågor, men möjligen en del att tänka på. Gott så. ( )