Att Kinas historia utkom 2008 får ses som ett tecken på det växande intresset för landet inför de olympiska spelen i Peking, ett intresse som knappast mattats i spåren av att landet alltmer framstår som en av tidens stormakter. Samtidigt är det en aning tveksamt i vilken mån man verkligen kan skriva Kinas historia; de upprepade invasioner och maktövertaganden som skett gör att den bild som länge odlades i Kina om att det snarare var fråga om en kultur än ett rike får sägas ha visst fog för sig.

Exakt var den kinesiska historien börjar beror på vem man frågar: det finns förhållandevis sena berättande historier som i de fall de kan jämföras med tecken på sköldpaddssköldar använda i spådomskonst visat sig i stort sett pålitliga, men som annars inte har mycket att ställa upp mot källkritiska angrepp. Senare utvecklades den högkultur som dels bestod världen med ett flertal nyttiga uppfinningar, dels utvecklades till ett så djupt konservativt samhälle att det var först efter kommunismen rensat ut de flesta av de gamla traditionerna som landet åter kunde börja hävda sig. Denna kultur överlevde och förändrades långsamt under årtusendena, när landet enades och erövrades, sönderföll och försvagades, ibland var en regional stormakt, ibland var ett lydrike under främmande erövrare. Detta beskrivs i bokens första halva, tillsammans med försök att även berätta om hur vanligt folk hade det och om kvinnans ställning, stycken som dock ger intryck av att vara tillagda lite i efterhand.

Andra halvan ägnas det nittonhundratal då allt till slut föll samman efter en allt djupare kolonial förnedring: landet styrdes av diverse krigsherrar, och efter att det till synes starka, auktoritära, nationalistiska partiet Guomindang under Chiang Kai-shek misslyckades med att driva ut japanerna på egen hand kom kommunisterna och Mao till makten. Till en början var det kommunistiska styret på det hela taget inte alltför hårdhänt , men de renläriga projekten under det stora språnget och kulturrevolutionen utvecklade sig till små helveten som först störtade landet i hungersnöd och sedan i politiska våldsamheter. Den efter Maos död ekonomiskt liberala tidens alltmer ökande välstånd har förvisso inte blivit så jämlikt fördelat som en i alla fall till namnet kommunistisk stat skulle vilja erkänna, men den kontroll över befolkningen som utövas är å andra sidan desto typiskare för en sådan.

I det stora hela är det en välskriven bok, även om jag ibland irriterat mig på vissa ordval; det finns en del intressanta jämförelser med europeiska förhållanden, kommunismens fasor beskrivs på ett rättframt men inte polemiserande sätt; att en del figurer ändå framstår som ideologiskt bindgalna förefaller vara i stort sett korrekt. Man kunde kanske önska sig ett ännu något starkare fokus på den kulturella utvecklingen, men i övrigt framstår boken som en god översikt över Kinas historia. ( )