Om Tom Sawyer inte hade uppträtt i Huckleberry Finn hade det varit lätt att se honom och Emil i Lönneberga som två skott från samma frukt, som råkat omplanteras i olika jordar: de har samma förmåga att förskräcka en i grunden välvillig omgivning, samma oskuldsfulla utseende, och samma förmåga att till slut visa mod. Men efter Huckleberry Finn är skillnaden tydlig: Emil är i botten osjälvisk på ett helt annat sätt, och även om han kanske egentligen är en mindre trolig figur så är han även den man hellre skulle vilja kunna säga har funnits på riktigt.

Stora Emilboken fick jag min första julafton (det gäller att böjas i tid), och trots att det kanske är den mest illa åtgångna boken jag har så har jag som sagt inget minne av att ha läst den. Det innebär naturligtvis inte att innehållet inte sitter där benhårt i hjärnan, efter att ha fått in det både via bok, filmer och kassettband. Men vad gör det? Man läser inte om Emils hyss för att man inte kommer ihåg dem, utan för att bli påminnas: om hur orättvist ilsken Emils pappa kunde vara (trots att de båda egentligen tyckte om varandra), om hur underbart det måste vara att ha en egen häst, mysse och bysse (det slår nog sabel, trumma och häst) eller en vän som Alfred (griseknoar kan dock gott få vara; de tenderar att bli rätt stora). Naturligtvis kan man heller inte annat än att älska en författare som utan att röra en min slänger in en liten, liten referens till Fröding.

Idén med de olika hyssen gör också att det fungerar ovanligt bra för att vara en av Lindgrens mer novellsamlingsartade böcker: berättelserna kan bära sig själva, och även om Lindgrens skicklighet lyfter dem ytterligare så är det inte bara förmågan att lyfta fram känslan av idyllisk barndom som gör att det blir läsvärt. ( )

Dieses Buch ist sehr lustig. Ich habe immer wieder darin gelesen. Das Buch gefällt sicher allen. Komisch ist nur, dass der Junge im schwedischen Original Emil heißt und nicht Michel. ( )

No valid German National Library records retrieved. ISBN found on Amazon.