Som Peter Englund nu tillträtt positionen som Svenska akademiens ständige sekreterare, kan det vara lämpligt med en recension av ett av hans verk: Förflutenhetens landskap, hans andra bok efter Poltava, är en essäsamling med innehåll som sönderfaller i två delar. Den första delen, som handlar om klassisk historia – Slagen vid Svensksund, Poltava, Verdun –, är den kortare av de två. Den andra behandlar diverse synsätt på olika fenomen – barnuppfostran och kokkonst, ensamhet och sexualitet, fattigdom och gråt –, oftast med utgångspunkt i hur dessa förändrats, oftast med början i tidigmodern tid.

Kungar och krig kan förvisso ge upphov till utmärkta essäer, men för det krävs det oftast en lite yvigare författare än Englund; här blir det dock till slut ganska bra, eftersom han utnyttjar dem för att visa på vanliga feluppfattningar kring ämnet: han gör i Myten om fältherren upp med tron på att högsta krigsbefälet var kapabelt till att styra striden i nämnvärd grad, i essän om Karl XII:s död är det konspirationsteorier som får på nöten, och i en betraktelse över en misslyckad kommunistisk revoltunge i Tyskland anno 1923 återkommer liknande idéer i en vidräkning med allt vad »revolutionärer« heter.

Den andra delen är även den intressant, men har ett par skönhetsfläckar; när ett tema återkommer från en essä till en annan är det inte lika sömlöst. Ämnena är ofta intressanta, även om kritiken mot det moderna samhället kanske blir lite väl ensidig: förvisso kan det vara så att man levde intensivare förr, men frågan är hur många som ändå skulle vilja byta ledans och konsumenthetsens plåga mot osäkerhetens och sorgens? Det är dock onekligen intressant stoff som tas upp.

Aldous Huxley har sagt att essän rör sig i ett fält mellan tre poler: det personliga, det enskilda och det allmänna, och att de flesta essäister är som bäst när de är i närheten av den av dem. För Englund är det klart att det är det enskilda ämnet som passar bäst: han gör tämligen lyckade försök att även behandla det personliga i sina besök i Verdun och Poltava, och han kan göra riktigt lyckade generaliseringar över ett ämne, men i det första fallet är det undantag, och i det andra är det oftast ändå bara begränsat till ämnet i fråga. Detta är innebär inte att essäerna är på något sätt underhaltiga, men det svänger inte heller om dem

Till sist, ett varningens ord: jag äger två exemplar av boken, både pocketutgåvan och den inbundna. Detta eftersom den förra började falla sönder redan vid första läsningen. Om ni ställs inför valet, införskaffa därför boken inbunden. Själva innehållet är väl värt det. ( )