Efter att ha förälskat mig i Fredrik Sjöbergs serie med biografiska essäer (eller hur man nu vill placera dem), så var allt upplagt för besvikelse; det är få förunnat att kunna publicera antologier med tidningstexter och hålla intresset uppe. Besvikelsen uteblev dock: möjligen hjälptes det hela av att boken tog närmare en vecka att läsa på grund av diverse distraktioner i form av en konferens och resor i samband med denna, men nog var detta trots allt bra: inte riktigt fantastiskt som tidigare lästa böcker, men gott nog för nöjd vidareläsning.

Ämnena som avhandlas är väl i stort sett vad som kan förväntas tas upp av en biolog, närmare bestämt en entomolog: lite evolution, inte så mycket för att avfärda kristna fundamentalister (i ordets ursprungliga betydelse), utan snarare för att försvara möjligheten att använda evolutionsteori för att förstå mänskligt beteende utan att därmed sanktionera det (människan kan stå emot vad evolutionen försöker diktera. Tro på evolutionens betydelse för framväxten av vissa sorters beteenden är inte en form av fatalism), naturvård, samt en del utblickar mot relaterade ämnen som Nabokovs liv och leverne eller livet på Runmarö.

Just naturvård är kanske bokens främsta tema; Sjöberg är en fritänkare (med allt vad laddning detta ord från början hade), och hävdar till exempel att moderna marktyper (som ledningsgator) kan vara nog så goda ersättningar för försvunnet odlingslandskap, att nationalparker kanske inte är det bästa för den svenska, fortfarande hyfsat oförstörda naturen, att stora skogsarealer inte är detsamma som god natur, och så vidare. Jag vet inte om man skall tro på allt, men nog är han övertygande för stunden.

Språket är trevligt, även om formatet med återpublicerade artiklar gör att det inte alltid är riktigt lika njutbart som i de mer sammanhållna biografierna – å andra sidan upprepar han sig förvånansvärt lite; redigeringsnivån verkar således föredömlig, och Den utbrände kronofogden som fann lyckan är en på alla sätt mycket trevlig bok. ( )