"Det hävdas ofta i Latinamerika, att orsaken till att Borges aldrig fick Nobelpriset var att han i Europa, eller åtminstone i Sverige, gubevars, betraktades som fascist. Vilket han definitivt inte var. Jag frågade Artur Lundkvist en gång om varför han aldrig fick priset, det som man i den spanskspråkiga världen ansåg så självklart. Politik? Nej, svarade vår främste kännare av latinamerikansk litteratur: det var för att hans motivkretsar var så begränsade och för att han skrev så litet.

Jag lät frågan falla, men i ”Järnmyntet”, en dikttolkningsvolym signerad Borgeskännaren Lasse Söderberg (1987), återkommer ett liknande synsätt, fast kanske inte så negativt: ”Det är mycket man känner igen förutom själva tonen. Samma speglar, samma labyrinter, samma huvudbry inför den egna undflyende identiteten. Samma täta anspelningar på verkliga och fiktiva gestalter.” Just så. På pricken. Men är det ”begränsat”?

Nja, det kan man ju alltid diskutera. Jag skulle själv vilja hävda motsatsen. Ordet ”oändligt” förekommer ofta i Borges berättelser, och om det är någonting som är oändligt så är det böckernas, ordens och texternas värld. Jag erinrar mig en diktrad av Lars Gustafsson, själv en hängiven Borgesläsare: ”en text som går genom livet”. Borges gjorde inga anspråk på att vara originell, han var fullt medveten om att han skapade litteratur av litteratur. Det är som om hans ”litterära assistenter” ur världslitteraturen sitter bredvid honom och liksom fyller på med ord och idéer. Alla hans berättelser vimlar av referenser till kända och okända och även påhittade författare. Här är det ett samtal som alltid pågår, en läsning som aldrig upphör, här ekar det av tonen från de döda och denna syn på att all litteratur görs av annan litteratur gjorde Borges till en pionjär, till en föregångare till postmodernt tänkande. Det som till exempel Jacques Derrida långt senare skulle komma att skriva, finns föregripet hos honom."

Mats Gellerfelt ( )