This was disappointing. There is little narrative, just a laundry list of places and dubious numbers. I was hoping for more explication. ( )

I read this for a history class, long ago. ( )

One of my all time favorite books. Probably the first real piece of classical history I read when I was 19, and it's still my favorite, even though Arrian's stoic justification for Alexander's bad behavior is less justified for me at 34. You can feel Alexander's glory. ( )

This is the most detailed life of Alexander written by someone with access to the records of his time, which was probably around 150CE. Also it's got lots of battles, and keeps track of some of the changes in the staff and army of the conqueror. If you can only read one, read this one.
The translation is well written in the 1971 edition, which is the one I've got. ( )

Det finns ett par antika biografier över Alexander den store bevarade, och främst av dessa torde Arrianos stå. Han är ohöljt beundrande inför denne lyckoriddare, och trots en del ansatser i kritisk riktning, där han några gånger redogör för motstridiga uppgifter eller sådant han själv inte säger sig tro på, så behåller han uppenbart orimliga uppgifter (som en första åtgärd kan man vid stridsskildringar skära ner på motståndet till en tiondel och öka de makedoniska förlusterna tio gånger, så får man i alla fall siffror som inte verkar helt omöjliga).

Själva historien är den kända, lite enahanda: Alexander anfaller perserriket, erövrar det, och fortsätter österut och underkuvar folk på folk, till dess hans soldater tröttnar och tvingar honom tillbaka till Babylon, där han dör, efter att i stort sett ha tillbringat tretton av trettiotre år på hästryggen, på väg från en strid till en annan.

Alexander är sannerligen en av dessa figurer som i efterhand verkar nästan overklig: som härskare över en halvbarbarisk stat som visserligen börjat dominera över Grekland lyckas han ta sig an, besegra och erövra en stormakt, och påbörja erövringen av en subkontinent. Han jämför ofta med myten om hur Dionysos erövrade ungefär motsvarande område, vilket i efterhand verkar rimligt. Samtidigt är han inte direkt omänsklig: han smickras och förargas, han tar mördar och ångrar sig, han sörjer sin älskare.

Arrianos skildring är kanske inte en av de stora klassikerna, men den är läsbar och behöver inte skämmas för sig. ( )