Om författares goda vandel skall vara en förutsättning för att läsa dem kan vi förmodligen kasta Le morte d'Arthur på sophögen direkt: författaren har identifierats med en Sir Thomas Malory som bland annat dömdes för våldtäkt, på 1400-talet, när det begreppet var betydligt mindre omfattande än det kan vara idag; historien om kung Arthur och hans riddare lär till och med vara tillkommen i fängelset.

Detta är dock den stora engelska skildringen av Arthurlegenden, filtrerad genom franska riddaromaner och därmed ganska långt från de äldsta kända versionerna. Efter Malorys överföringsarbete hamnade boken till slut i händerna på boktryckaren William Caxton, som hårdhänt redigerade fram den version som i många år var den enda kända, fram till ett manuskript hittades så sent som 1934. Den version jag har är Penguinutgåvan, som bygger på Caxtons version och endast i några fall emenderar uppenbara fel från manuskriptet.

Den är också uppdelad på två volymer, varav den första inleds med att berätta om Arthurs ungdom och hur han med Merlins råd lyckas göra sig till överkung över mycket av västra Europa, efter diverse mystifikationer där han uppfostrades av trollkarlen och därmed fick kämpa sig till sitt arv, bland annat efter historien med svärdet i stenen. Efter det sänks temperaturen en aning: Arthur sitter oftast vid sitt hov och skickar ut diverse andra riddare på äventyr, vanligen efter att någon jungfru dykt upp. Dessa jungfrur kan vara av de mesta skildra karaktärer, från stackars förföljda oskyldiga till spioner utskickade av Morgan le Fay i syfte att störa friden vid hovet, gärna genom att försöka göra något av att den oöverträffade Launcelot du Lake älskar drottning Guenever.

Dessa äventyr fokuserar vanligen på någon helt ny riddare som måste visa sitt värde, och detta innebär att ständigt nya fientligt inställda riddare av allt större skicklighet måste introducerad, vilket blir aningen tjatigt. När man därför får läsa om Tristram och Isoud, och den svekfulle kung Mark, blir det tillfälligtvis en lättnad, men snart är det åter ständiga envig, fiender eller vänner som inte känner igen varandra och andra konventioner som idag känns märkliga. Det finns goda historier här, men ofta ligger de gömda under onödiga, stereotypa aktionscener.

På det hela taget känns det hela som en medeltida superhjältehistoria: näste skurk måste alltid vara lite värre, även de ädlaste hjältar måste ibland slåss med varandra, och mycket som ursprungligen kan ha varit goda enskilda berättelser knyts ihop på ett sätt som ibland fungerar, ibland bara blir konstigt. Kanske är detta en del av poängen: för att verkligen kunna uppskatta detta bör man ha med sig ofantliga mängder bakgrundshistoria, och även om Malory gör ett modigt försök att ge en det nödvändiga så räcker det inte riktigt till. ( )

LA MUERTE DE ARTURO , VOLUM I

Obra completa compuesta por dos volúmenes. Durante los años inciertos de la Guerra de las Dos Rosas, sir Thomas Malory, un caballero de vida azarosa, escribió, supuestamente desde la cárcel, la primera gran epopeya de la literatura inglesa a partir de su propia recopilación de viejas fuentes francesas y británicas que iba traduciendo a la vez que añadiendo ideas de su cosecha, hasta ir perfeccionando su obra a medida que avanzaba el libro, para culminar en los capítulos finales, que son los más admirables, de cualquiera de las versiones artúricas.

The miidle English was comical to read and aime of he adventures were ridiculously funny. I can see where Monte Python git the inspiration for the Holy Grail movie! ( )

This the real thing in Medieval romance. It is a text with the spelling, and the spelling alone, regularized to the modern taste. It is the final embodiment of the medieval romance and the birth of modern Sword and Sorcery fantasy. It comes in two volumes, totaling over 1100 pages. But the mood and narrative style are those George R.R. Martin has in "Ice and Fire". Sword-fighting is dangerous business, and some good guys are not alive by the end. In fact only four main characters are alive at the end and of them one has been assumed into heaven, and another has been taken into Avalon from whence he shall come again. This book was a big best seller in the 1490's and has never really been out of print. And it was a printed book from the beginning, with only two manuscript copies being found. Both may have been submitted to the printers for typesetting. My favourite Book is Book IX"La Cote Male Tail" and the final book, which is tear jerking at its greatest. I've never stopped dipping into it , and any other version pales away when confronted with this beast! Be a man, and read the Malory! If you have trouble with the language, start reading it aloud, it'll be flowing in ten minutes! ( )

This is the first volume of Le Morte d'Arthur and shouldn't be seen as the first book of a trilogy, just the first half, and not meant to be read alone. I agree with the reviewer who said this is not for the faint of heart, and few general readers are going to find this a great read. If you're looking for an absorbing, entertaining read with characters you can relate to and root for, you're absolutely, positively in the wrong place. Read instead Arthurian novels such as T.H. White's The Once and Future King or Mary Stewart's Merlin Trilogy. There are countless other such novels inspired by this material worth reading, and I've read a lot of them.

But I did find it interesting at times going through this, one of the ur-texts as it were of Arthurian legend. There are other, earlier works of Arthurian literature: Geoffrey of Monmouth's The History of the Kings of Britain (1136), Chrétien de Troyes's Arthurian Romances in the 12th century and Wolfram von Eschenbach's Parzival in the 13th century are among the most notable. But Malory drew from several sources, so much so he's often described more as the "compiler" than the author of the work. I own a edition in two volumes that comes close to 1,000 pages. So this is an exhaustive resource of all sorts of facets of the legend. The story of Tristram and Iseult is here, for instance.

And this is a medieval work, so it's imbued with its assumptions and attitudes. Obviously a source of outrage to some reviewers, and even by the standards of the time, comparing this to how women are treated in say Boccaccio's Decameron and Chaucer's Canterbury Tales--well, women don't come off well here. Misogyny abounds. And knights are held up as paragons who commit a lot of heinous acts and just plain WTF. A lot is repetitive and a slog--as one reviewer put it too much is "joust, joust, joust." And this was written about half-way between Chaucer and Shakespeare. With the spelling regularized it's quite readable, much more so than unmodernized Chaucer. But with those that choose to preserve the archaic words, that means wading through words such as "hight" (is called) and "mickle" (much). And there's just so much that can be excused by, well, "it's the times"--I found plenty of medieval writers who were wonderful reads, and just plain more humane: Dante, Boccaccio, Chaucer. I can't see Malory as their equal--not remotely. But as a fan of Arthurian literature and someone fascinated by the Middle Ages, this did from time to time have its fascinations. ( )