Alfredson’s method, to describe the events from several different points of view is – if not original – pretty exciting. But he doesn’t use the potential all the way. In the parts where the plot is progressed by a voice talking into a dictaphone, it would be interesting to follow that mans confused thoughts more in depth. The author has concentrated only to drive the story forward, no portraits of characters worth mentioning, which would have risen the impression of this novel.
---
Alfredsons grepp att beskriva händelseförloppet ur flera synvinklar är -om än inte orginellt - ganska spännande. Men han utnyttjar inte potentialen till fullo. I de avsnitt där handlingen förs framåt mha en röst som talar i en diktafon skulle det t ex vara intressant att följa mannens förvirrade tankar lite mer ingående. Författaren har enbart koncentrerat sig på att hela tiden få historien att framskrida, inga omgivande karaktärsporträtt värt namnet, vilket skulle höjt intrycket av denna roman. ( )