Bland alla kompetenta dramatiker i London runt år 1600 var Ben Jonson otvivelaktigt nummer två – speciellt som Christopher Marlowe dött 1593. Jonsons liv var knappast mindre dramatiskt än Marlowes, med flera fängelsevistelser och misstanke om att han deltog i Guy Fawkes krutkonspiration. Han var lärd och hade god hand med såväl komedier som maskspel, men hans romerska dramer floppade. I likhet med andra ur den flyhänta skara som till både lyses upp av och står i skuggan bakom Shakespeare har några av hans mest uthålliga verk samlats i en volym av Oxford world's classics.

Först ut är den mörka satiren Volpone, or the fox: en mörk historia från Venedig om hur girigheten korrumperar. Det finns ett tunt lager fabel ovanpå: de drivande är räven Volpone och hans tjänare Mosca (flugan), de som korrumperas är den gamle Corbaccio, köpmannen Corvino (båda korpar), advokaten Voltore (gamen), samt fru Would-Be, en engelska vars pratsamme, lite korkade man sir Would-Be drivs med i en sidohandling. Volpone är en åldrande, ganska elak skojare som låtsas vara sjuk så att de övriga ger honom gåvor i hopp om att han skall testamentera sin kvarlåtenskap till dem. Corbaccio planerar göra sin son Bonario arvlös för att på så sätt få Volpones gunst, den tidigare våldsamt svartsjuke Corvino vill förmå sin dygdiga hustru Celia att ge sig till Volpone, och Voltore vränger lagen när allt verkar uppdagas.

Till slut slingrar sig dock även räven en gång för mycket och trillar i fällan: även om han förstår lura andra ser han inte sig själv fångas av sin egen grymhet och vilja att retas. Ett tema som i många andra händer hade blivit en platt moralitet, eller kanske rå underhållning om ohejdbara skojare blir istället en effektiv kommentar om att inte gapa över för mycket. För även om straff till slut delas ut, så är Celias dygd och Bonarios ärlighet egentligen inte dem till något som helst skydd, och det kunde nästan lika gärna varit de som slutat pjäsen i bojor.

Epicene är en komedi med ett mycket blekt lyckligt slut: istället för giftermål är det åstundade en annulering av ett äktenskap. Äktenskapet som skall lösas upp är titelkaraktärens med herr Morose, en man som är i besittning av en god förmögenhet och en stor aversion mot oljud. Hans nevö Dauphine Eugenie ser fram emot arvet, men Morose vill hellre försöka hindra det genom att hitta en kvinna som kan hålla mun och förse honom med en ättling (ett något udda val för någon som önskar lugn och ro, men nåja). Den Morose fäster sig vid är Epicene, föga anande att hon är i maskopi med Dauphine och inte alls kommer visa sig vara så stilla och timid som önskat.

För att göra saker mer roliga på vägen mot upplösningen förekommer även ett par uppblåsta riddare, tre löjliga preciöser, en toffelhjälte, förvecklingar, latinsksprutande barberare och en ständigt rått skrattande trio bestående av Dauphine samt dennes vänner Clerimont och Truewit, som är de som ständigt rör kring i grytan och har roligt åt hur fåniga de andra är. Enda anledningen till att man inte tröttnar på dem är att farsen håller god fart och att de faktiskt nöjer sig med privat förnedring, inte publik. Förutom att retas med övriga är de ute efter att störa Morose ro, och lyckas ganska väl med det.

Slutet är överraskande, men sista akten är så fylld av juristlatin att man nästan storknar innan man hinner dit.

I The Alchemist är det tre skojare som försöker lura av diverse folk deras pengar genom att utge sig för att kunna berika dem genom alkemi, besvärjelser, astrologi och liknande: ett geschäft som enbart lätt behövt förändras för att kunna fortsätta fram till idag. Skojarna i fråga är Face, som egentligen borde vara husvakt men som nu låter de båda andra husera medan han själv är den som främst lurar in nya kunder, Subtle, som är den som spelar alkemist, och Doll, som tar sig an de kvinnoroller som kan behövas, såsom älvadrottning.

De flesta av deras kunder är bara lättlurade, som tobaksmånglaren som vill använda magi för att locka kunder eller den unge man som vill lära sig gräla och bli duellant, vissa är mer i en gråzon som spelaren som vill ha bättre tur och riddaren som vill tjäna grova pengar och kunna leva ut sina sybaritiska drömmar, men puritanerna framstår som grovt omoraliska: de kombinerar fromlande skrupler i småsaker som att undvika hedniska namn på månader och ordet mässa med villighet att begå falskmyntning för att ha pengar att starta krig med.

Till skillnad från tidigare pjäser finns här i alla fall något av en moral: de olika offren får inte tillbaka något, och även om skojarna inte vinner mycket, så kunde saker ändå gått värre för dem. De skratt de lockar fram på vägen över människors dårskap gör att man förlåter dem mycket. Om nu bara skojare i verkliga livet kunde vara lika roande, och inte bara sikta på att utnyttja människor som tror att just de valts ut av en nigeriansk affärsman.

Jonsons sista stora pjäs, Bartholomew Fair, är lite udda i att det som håller samman den och gett den dess namn inte är en person, utan en marknadsdag: denna marknad framställs som en dag då diverse skojare på olika sätt försöker lura av rika dumbommar pengar och ägodelar, få ärbara kvinnor att hoppa i säng med okända män, samt sälja biljetter och förtäring till överpris. Inget är nytt under solen.

Att den störste dumbommen Cokes åtföljs av en förmyndare är kanske inte lika sannolikt idag, och att utmåla puritaner som hycklande frasmakare skulle knappast kännas aktuellt, men det skulle inte krävas så hemskt mycket för att få omvandla det till något som är det. Dryckeslekar som går ut på att motsäga de andra skulle nog också fungera. Det som vore ett problem är snarast den dockteater som dyker upp mot slutet: inte bara är mediet tämligen hopplöst, den parodi på klassiska berättelser som spelas upp skulle knappast förstås. En domare som klär ut sig för att avslöja korruption är kanske inte riktigt lika aktuell, men idén och myten finns kvar, kanske till och med i tillräcklig mån för att som här kunna drivas med.

Det finns inte någon central handling, knappt ens en central moralitet: när allt är över verkar ingen ha egentligen lärt sig mycket, mer än kanske något om att inte döma andra: även när det faktiskt verkar befogat ser Jonson till att ta bort all moralisk auktoritet ( )

In reading plays of Shakespeare's contemporaries, it is often easy to see why Shakespeare is the most performed playwright from this period. Jonson utilizes stock characters, with names to go along with it. His plots follow a fairly standard formula, and in the end, the bad guys "get theirs' in some form or other, though since these are comedies, they usually manage to survive. The language is difficult to read, and is often written dialectically, making it even more difficult. In addition, there are long expository speeches which are not really needed to explicate the plot. Overall, an interesting bit of cultural history but jarring to the modern reader. ( )

Ben Jonson. Bartholomew Fair. Review 28 Sep 09.

Having seen Antoni Cimolino’s production of Ben Jonson’s Bartholomew Fair a few weeks ago, I find myself continuing to think about it. A rare play rarely played, Jonson’s comedy, like Shakespeare’s, offers its audience a serious vision of life in all its plenitude, letting the hot air out of everyone. Cimolino gives the play a marvelous interpretation, bringing it to life for our own time. After seeing the play, it was a shock to learn that the Stratford Festival production was the first performance in North America. Bartholomew Fair deserves to be much better known.

Bartholomew Fair was a yearly event in London, held from 1133 until 1855, when it finally came to an end. In Jonson’s day, it attracted large crowds of people from all walks of life to its four days of commerce and carnival, in Smithfield, a less desirable part of London.

Rather than a synopsis, available elsewhere, what interests and fascinates me about Bartholomew Fair is its vision of resolution. The play is stocked with cut-purses, prostitutes, nitwits and fools, wooers and wooed, sanctimonious Puritans and scheming characters of all types. Judge Adam Overdo, a justice of the peace, dons a disguise and infiltrates the fair to spy for himself on the lower echelons of society that he deals with daily in court, to understand them better, and to note “enormities” for prosecution in many cases. Yet Jonson reveals Overdo to be as false and hollow as all the other characters, that is to say, human. From high to low, none are without flaw and failing, all are put under satire’s cutting instrument. More than a morality play, the fullness and vitality of life are thoroughly explored and enjoyed, the delight of existence, all its antinomies opened to view, wisdom and delight. Tom Quarlous says to him at the end, “Remember you are but Adam, flesh and blood! You have your frailty; forget your other name of Overdo and invite us all to supper.” In an act of acceptance and humility, rather than benevolence, at the end of the day and play, Judge Overdo invites everyone to dinner at his own home, all passion spent.

A marvelous production. Juan Chioran’s portrayal of the Puritan Zeal-of-the-Land Busy was brilliant. I would say one of the reasons the play probably fell into obscurity during the 17th century was Jonson’s scathing satire of the Puritans. Even if the theatres had not been closed, it would have been too hot to handle under Cromwell and so forth. I hope Antoni Cimolino’s revival of the Bartholomew Fair leads to more appreciation and other productions. Perhaps our time is one that can enjoy and hear Bartholomew Fair. The play deserves to be high in the canon of 17th century drama and is a refreshing change of pace from Shakespeare, while sharing some of his best qualities, especially the Elizabethan resolution of all orders, an impressively human and gracious ending, one worth pondering.

Lucy Peacock’s Ursla the Pig-Woman, an enormously obese vendor of cooked pig, as well as a provider in her tent of other human wants, was outrageously funny at times, though a minor character. Having attended plays during most seasons at the Stratford Festival for the past decade, I couldn’t help but recall her in other performances, which I much preferred, though I suppose it is the role Jonson wrote. A tremendous cast, Cliff Saunders performance of Lantern Leatherhead’s puppet play of Hero and Leander was hysterically funny. He had me laughing almost to tears. A wonderful experience. A vision.

Frederick Glaysher
http://www.fglaysher.com ( )