”Nu är det strid mellan den Röda och den Vita Rosen, och tusen sinom tusen själar skola gå in i döden och in i dödens natt!”

En av de saker jag mest uppskattar med Astrid Lindgren är oerhört närvarande i uppföljaren till Mästerdetektiven Blomkvist - och på ett sätt som visar att det inte endast är i "specifika" böcker som Bröderna Lejonhjärta som Astrid skriver om döden. Det är även i de böcker som ses som lite mer "oskyldiga", som den här till exempel. Jag vet få barn- och ungdomsböcker, även idag, som faktiskt har ett riktigt mord i en detektivberättelse. Den enda serien som jag kommer på är Dalslandsdeckarna där visserligen inget mord är med (om jag minns rätt) men jag minns att jag räknade lite snabbt på att huvudkaraktärerna har undgått att bli offer för mordbrand fem gånger under serien, och så vidare. Men även där så bearbetas inte det otäcka - utan inte ens under nästa nästan-mordbrand så nämns de tidigare gångerna. Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt bearbetar mord och döden på ett intressant sätt, och är svår att inte jämföra med bland annat Stephen King's The Body även om de skiljer sig drastiskt åt i nästan allt annat än just döden, och mötet med döden som barn, snart ungdom. Men det jag tycker att Astrid gör bäst här är just hennes skildring av det otäcka parallellt med karaktärernas fortsatta barndomsdagar.
( )

I andra boken om Mästerdetektiven Blomkvist har han mognat och insett att det där med polisarbete är sånt man egentligen skall låta polisen göra, speciellt när det rör sig om mord, och speciellt som mördaren inte drar sig för att skicka förgiftade chokladkakor till folk. Denna mognad gör dock att det hela löses mer på slump än av riktigt spaningsarbete. Istället ägnas mycket tid åt kriget mellan röda och vita rosen, som först här framstår i all sin prakt, inbegripande Stormumrik och rövarspråk, vilket naturligtvis visar sig nödvändigt för att överlista mördaren. ( )