Det mest lyckade med Strindbergs Götiska rummen är nästan namnet: Berns salonger kastade vid tillfälle ut det gamla, röda rummet, och inredde istället två »götiska« rum att umgås i; i inledningsscenen hålls också en fest däri där ett par av gestalterna från genombrottsromanen deltar.

Huvudpersoner är sedan också doktor Borg (som jag inte mindes från Röda rummet, men jag minns överlag inte så mycket därifrån), dennes bror, brorson och brorsdotter.Inte för att det spelar så mycket roll i sig: i stort framstår de flesta männen och alla kvinnor som tämligen likartade. Även om Strindberg återigen slår vilt omkring sig, även mot en del samhällsinstitutioner och uppburna män, så ägnas mycket energi åt de sedvanliga utfallen mot den nya kvinnan, som (enligt Strindberg) emaskulerat vad hon kommit åt och satt sitt sig själv som oförståndig härskare. Den som läst annat av Strindberg känner igen argumenten.

Det finns förvisso en och annan poäng i läsningen: det som slår en mest är väl hur intet är nytt under solen. När Strindberg inte håller på och grymtar hur otroligt orättvist det är att kvinnorna skall få rättigheter medan männen behåller sina skyldigheter (vilket han väl i grunden har något rätt i, men som mest framstår som ett rättfärdigande argument när han egentligen bara vill få fortsätta att bestämma själv) så glimmar det till med tidsbilder som lätt skulle kunna användas än idag: lantbrukets ohållbarhet, den odödliga byråkratin, hur snabbt allt går nuförtiden, så att det som nyss var sant redan blivit åldrigt. Vill man kan man till och med jämföra intresset kring Dreyfus-affären med olika turer kring diverse visselblåsare.

I slutändan är det dock inte så mycket en roman som en diatrib, fylld med tidsmarkörer (det är lätt obegripligt hur 220 sidor roman kan få såväl 80 sidor efterord som 100 sidor ordförklaringar). Det finns klart bättre verk av Strindberg att läsa, troligen till och med bättre uppgörelser med samtiden av Strindberg efter inferno-krisen. ( )