Egentligen säger bara det faktum att Karl Knutsson (Bonde) lyckades bli hyllad som kung fyra gånger (tre i Sverige, en i Norge; dessutom var han innan det en gång svensk riksföreståndare) mycket av det som behöver sägas: han var maktsugen, kapabel att gripa makten, men inte lika bra på att hålla den. Däremot säger det inte så mycket om den hänsynslöshet, den förmåga att gå över lik, som gjorde det möjligt. Den framgår å andra sidan tydligt i Dick Harrisons biografi.

Harrison tycker inte om sitt objekt. Det säger han rent ut i efterordet. Han väljer också en tolkning av kung Karl som bondeplågare, på grundval av att han slog ner några uppror med våld, samt att han pålade dem högre skatter än förr (fast i så fall var nog varenda kung under perioden bondeplågare). Att bönderna trots det var vad som gjorde att han kunde återkomma två gånger som kung efter att han avsatts sägs istället bero på hans fantastiska propagandaapparat: krönikor, ballader, libeller, brev. Allt som kunde tänkas försköna bilden av den hårdhänte kungen användes. På sikt blev resultatet ungefär det han hoppades på, och hans motståndare har länge avfärdats som hårda utländska herrar som borde kastats ut fortare än kvickt, men i samtiden blev resultatet klenare.

Men vad hände med personen? Man ser maktmänniskan, den som går långt – för långt – för att vinna mer av vad han redan har (en för tiden typisk svaghet), men privatpersonen får man bara de svagaste skymtar av i källorna. Man vet namnet på hans gemåler, på en del av hans barn, men jämfört med t.ex. den oro man kan läsa i vissa av Gustav Vasas brev till familjen har man ingen aning om hur Karl var som familjefar.

Det är alltså en biografi för den som är intresserad av härskare, och krig, och uppror: inte för att Harrison personligen inte kan eller vill skriva annat, utan för att det är allt som finns att fylla en biografi över »[Kalmarunionens] förste och störste svenske dödgrävare«, som han kallats av Lars-Olof Larsson, med. ( )