Man kan göra många politiska poänger efter att han läst Svälten, om den sista gången då den stora nöden drabbade Sverige, svältåren 1867-1869, när missväxt drabbade först ett redan försvagat Norrland och sedan södra Sverige, två helt osannolika väderår på varandra (att svagåren i undertiteln är tre beror på att konsekvenserna blir värst först året efter, när vinterförråden tömts).

Närmast till hands idag är nog betydelsen av lador att samla i under de goda åren. Corona har, trots alla tragedier, inte på allvar inneburit en svensk demografisk kris: överdödlighet, men i ett samhälle som i stort sett fortfarande fungerar, och där hjälp trots allt finns att få. Likafullt är det enkelt att dra paralleller mellan avskaffade beredskapslager och de på 1860-talet nyss avskaffade bestämmelserna om att kommunerna skulle hålla lager med spannmål att ha i händelse av hungersnöd – i vissa kommuner fanns de kvar och var rimligen en välsignelse.

Lika gärna kan man dock peka på betydelsen av att samhället är berett att hjälpa till, och vilken form hjälpen får. Då var det för det första inte självklart att ge, och hjälpen tog ofta formen av lån – så de som i första hand fick hjälp var de som kanske annars skulle ha kunnat överleva hyfsat, medan de allra fattigaste inte fick något. Och detta var 1867, när staten faktiskt engagerade sig. 1868 tycks man ha ansett att pengarna var slut, varför mycket mindre hjälp nådde fram och krisen blev ännu värre.

Säkerligen finns idag ingen som direkt skulle prata om att nöden var ett bevis på att de lidande var undermåliga människor, men nog kan man ändå ana andra ursäkter för att inget göra än: om man bara skulle ge pengar så skulle ju de fattiga vänja sig vid allmosor, och aldrig arbeta på förbättring. Nej, bättre att hålla på pengarna själv, gå och lägga sig mätt, med en god liberals övertygelse om att marknaden nog skulle ordna det där och att alla ingrepp i längden skulle bli skadliga.

Vill man inte bli politisk finns även annat att hämta i boken – senare nedteckningar av hur folk upplevde det, hur barn upplevde det: att gå och tigga, svälta så att man nästan inte kunde göra annat än att tänka på mat, de otroliga räddningarna, skammen, hoppet, förnedringen.

Svältåren skakade Sverige. Om inte annat utlöste den de riktigt stora emigrationsströmmarna, och på sikt kan den möjligen ha vart ännu en sten i byggandet av de organisationer som skulle komma att forma välfärdsstaten. Lärdomar i närtid verkar i stort ha uteblivet (andra årets missväxt hanterades ju sämre av staten), men det bör inte hindra oss från att dra dem idag. ( )