I förordet till den första av de två samlingarna med Ibsens Samtidsdramatik omnämns han som en av de som i slutet av 1800-talet skapade den moderna teatern. Må så vara, men i alla fall i den första pjäsen, Samhällets stöttor, tycks man snarare hamnat i en grekisk tragedi som bara råkat förirra sig till en norsk kuststad under förrförra seklet. Stadens främste man, konsul Bernick, har bidragit till att nöjen förjagats och ersatts med tråkborgelighet, med all den förljugenhet som förknippas med den oscarianska tiden.

Bernicks ställning vilar på lösan sand: han har en gång fått sin svåger att ta fallet när han själv setts fly från en cirkusprimadonnas lägenhet, för att sedan lämna sin trolovade för hennes halvsyster som satt på pengarna. Efter det är det snarast en fråga om man tror på liberalismen om han varit samhället till gagn: vid pjäsens början tycks han i varje fall vara i färd med att ersätta arbetare med maskiner, och är dessutom ute i skumraskaffärer kring en järnväg som är på väg att dras genom landet.

Men så reser sig det förflutna: svågern och halvsystern återvänder, hans moraliska auktoritet hotas. Lögner hotar att läcka ut, och nya, små, alltför lätta lögner, och möjligen någon underlåtelsesynd, lockar.

Inte är detta någon av de mest klassiska Ibsenpjäserna, men den är likafullt ordentligt hopsnickrad. Någonting måste någon gång brista, och frågan är bara vad som blir kvar efteråt, eller om det går att släppa på trycket på annat sätt. Förutom Oidipus går tankarna till Markurells i Wadköping: skillnaden mot dessa är dock att huvudpersonen här är den som sitter på all information, och det är ingen liten skillnad, utan en allt avgörande: det är skillnaden mellan en skurk och en hjälte.

Tredje pjäsen ut av Ibsen är Gengångare (om ni undrar var nummer två blev av så var det Ett dockhem, som jag recenserade för flera år sedan). Dramatiskt känns det nästan som ett steg tillbaka, som att det är ett par olika berättelser som har gemensam början men ofärdigt slut. Kanske mer som livet, men mindre som teater.

Mitt i pjäsen står fru Alving, änka efter en kapten som hon ägnat livet åt att städa upp bilden av: han var en rumlare, suput och kvinnokarl, men med gott rykte. Pengarna efter honom skall gå till ett barnhem, deras son Osvald har sluppit växa upp i samma hus, och hans utomäktenskapliga dotter Regine har fått gå som tjännarinna i huset. Fru Alvings motpart är pastor Manders, en högoskariansk moralist, feg inför folkhopen och oförsonlig inför allt det han anser vara osedligt. Sist ut är snickare Engstrand, föregiven far till Regine och med förstånd att sätta tummen i ögat på andra.

Det är mycket elände som kommer av lögnerna, och inte mycket blir bättre av sanningen. Materialet spretar dock, och även om frågor om äktenskaplig frihet, kärlek och livlögn finns där så är det mycket få svar eller ens fördjupningar man får.

Doktor Stockman har lyckats skapa sig ett bra liv: ett tag var det knapert, men tack vare den nya badanläggningen så blomstrar småstadens ekonomi. Bror Peter, borgmästaren, är en förfärlig bracka, men vad gör det när det även finns mer frisinnade personer, som journalisterna på Folkbladet, att umgås med.

Men så en dag kommer ett provsvar: vattnet i badet är otjänligt, fyllt med bakterier från de garverier som ligger kring täkten. Och så börjar utvecklingen mot att Stockman blir det titeln på Ibsens drama skvallrar om: En folkfiende. För låt gå att hälsorisker skall åtgärdas, men det får inte kosta något, och samhället måste fungera. När folk får höra kostnaderna stegrar de, och folk som tidigare velat stödja doktorn vänder honom ryggen.

Inte bara är det enkelt att dra paralleller till frågan om hur coronavirus bäst skall bekämpas, det görs dessutom försök att ta ifrån doktorn alla plattformar han kan tänkas få för att framföra sin åsikt. Som svar drivs han in i allt mer radikala åsikter. Och dessutom debatt om det är experter eller massan som är mest lämpad att styra. Det verkar vara en pjäs nästan skriven för idag. Fast om doktorn är menad som en inte helt fläckfri men ändå hjältefigur, så gör vissa av hans nietzscheanska utfall idag nästan ännu sämre intryck än vad de gjorde när pjäsen skrevs. Den brottas med frågor som ännu är aktuella, och svaren den ger är knappast mer lättsmälta nu.

Att läsa Ibsen bjuder på överraskningar. Min syn på Ett dockhem är fortfarande färgad av en seg TV-teater vi tvingades se i gymnasiet, och det var ungefär vad han stod för även i övrigt. Borgerliga norska artonhundratalshem, torrt snus i gyllene dosor, välgörande utrensning av garderober fyllda med lik. Så Vildanden – en pjäs som verkar gå på tvärs med allt detta.

Fotograf Hjalmar Ekdal bor kringskuret tillsammans med sin fru Gina, som är den som verkligen sköter allt praktiskt, dottern och ögonstenen Hedvig, samt farfar, före detta löjtnant och skogsmästare, numer försupen och hånad efter en skandal. En dag kommer barndomsvännen Gregers Werle tillbaka till staden, hemkallad av fadern, grosshandlaren och Ekdal den äldres före detta kompanjon. Gregers bestämmer sig för att det Ekdals behöver är någon som rör i gamla affärer som sedan länge fått sjunka ned i dyn.

Gregers motpol är cynikern doktor Relling, som hellre matar människorna med en lögn som gör att de kan hanka sig fram än en sanning som de inte klarar av. För att stå ut med sådant kan man inte vara en drömmare som Ekdal och den yngre Werle, utan en mer robust typ som grosshandlaren, som tar vad han behagar, och sedan beredvilligt betalar.

Det hela får ett något emblem i form av en av grosshandlaren skadeskjuten vildand, som får bo hos Ekdals, alltmer tam, totalt oskälig. Är sanningen förlösningen, eller förbannelsen?

Sista pjäsen ut, Rosmersholm, luktar nästan Strindberg – märk väl den sene Strindberg, med drag åt det mystiska. På Rosmersholm bor pastor Rosmers, vars hustru dränkt sig i älven. Sorgeåret är över, och nu vågar sig svågern, den ärkekonservativa rektor Kroll åter söka hans sällskap. Men Rosmer har inte bara förlorat hustru, utan även tro, och vill söka sig till de mer frisinnade, vilket Kroll omöjligt kan acceptera.

Snart börjar det framgå att hustrun troligen inte bara dränkte sig i tillfällig förvirring, utan haft andra motiv – och att dessa haft att göra med Rebecka West, som också bor på herrgården som pastorns vän, och försökt uppmuntra honom att verka i världen. Men i denna pjäs leder inte lögnen till något gott, och till slut finns inte många utvägar kvar.

Ibsens hållning är svår att ringa in: han skriver helt klart om politiskt ämnen, och sågs då som radikal, men idag är det svårare att se: det radikala låg i att överhuvudtaget tala om vissa hållningar, inte i att dess företrädare nödvändigtvis gestaltas sympatiskt. Rosmers är godhjärtad men velig, Rebecka låter målet helga medlen, redaktören Mortensgård framstår som taktiker mer än idealist. Kroll urskuldrar sig, framhåller sin intolerans men har samtidigt svårt att genomföra den helt. Idag framstår det hela mer som drama än pamflett, ett utveckling som förunnats få. ( )